
”Kära jultomten”, skrev Pigúiça med tungspetsen utanför munnen. Sedan stannade hon, tuggade på pennan och tittade på Fofuxo. ”Hur mycket får plats i ett brev?”
De satt på gräset i skogsdungen, med en stor skrivbok uppslagen i Fofuxos knä. Det var tio nätter kvar till jul, och just i kväll skulle brevmolnet komma förbi: ett leende litet moln som samlar in breven från Dogavios fönster och bär dem till jultomten.
”Det får plats precis vad du vill”, sa Fofuxo. Och Pigúiça började skriva utan att stanna.
”Jag önskar mig en boll som hoppar själv. En röd släde. Ett slott av kuddar. Hundra kex. Nej, tvåhundra. En gunga som når upp till molnen. Och en trumma.”
Sidan blev full. Hon vände blad och fyllde nästa också. Fofuxo skrattade tyst. ”Jultomten kommer att behöva en alldeles egen släde bara för dig.”
Pigúiça stannade med pennan i luften. ”En egen släde bara för mig?” ”Men hur blir det med alla andra? Tänk om det inte finns plats i säcken?”
”Vill du höra en hemlighet?” sa Fofuxo. ”Ett brev är ingen inköpslista. Det är ett sätt att berätta vad som bor i ditt hjärta. Hur ditt år har varit. Och vad du innerst inne önskar dig, på riktigt.”
Pigúiça blev tyst och tänkte efter. Hon tänkte på Bolota, som hade rivit sönder sin älskade filt på en gren. Hon tänkte på Tico, som tappat bollen i bäcken och gått med hängande öron i flera dagar. Och hon tänkte på att kvällarna blev kallare.
Då tog hon suddgummit. Hon suddade ut slottet, trumman och etthundranittio kex. Den röda släden fick vara kvar, för den ville hon verkligen ha. Och så skrev hon: ”Till Bolota, en varm filt. Till Tico, en boll som flyter. Och till alla i Dogavios, att ingen ska frysa i vinter.”
Sedan berättade hon om året: ”Jag lärde mig flyta i sjön och prata i ringen, fast rösten darrade. Jag var snäll nästan hela tiden. De andra gångerna bad jag om ursäkt.”
”Och hur skriver jag under nu?” Fofuxo hämtade en liten burk med blå färg. Pigúiça doppade tassen och, plopp, stämplade hörnet av pappret.
Fofuxo pekade på avtrycket med tassens spets. ”Titta här. Ingen tass i hela världen är likadan som den här. Nu vet han att det var du.” Pigúiça lutade nosen alldeles nära, nyfiken, och ritade tre små stjärnor runt omkring, så att avtrycket inte skulle vara ensamt.
På kvällen låg brevet vikt i fönstret. Sent, sent kom brevmolnet förbi, log och tog med sig brevet med största försiktighet, som man bär på en liten fågel.
Pigúiça låg redan i sin säng. Hjärtat kändes lätt, som om brevet hade tagit med sig en liten bit av henne ut på promenad. Hon gäspade, rullade in svansen runt nosen och blundade, långsamt.
Och du då? Om du skrev ett brev i dag, vad skulle du berätta? Tänk på det alldeles tyst, medan sömnen kommer.
