Psst. Om du är alldeles tyst kanske du kan höra, långt bort, ljudet av mjuka vingar, fuuum, fuuum. Det är Dracao, den blygaste gröna draken i hela Dogavios, som tränar i hemlighet.
Dracao var enorm, hade glänsande gröna fjäll och bodde i en kristallgrotta. Han flög jättebra när han var ensam. Men om någon tittade blev hans vingar slappa som kokta spagetti.
Den dagen var det Molnfest. Valparna hoppade från moln till moln, flög genom färgglada ringar och gled nerför regnbågens ränder. Pigúiça och Fofuxo var där uppe och hejade på alla.
Dracao kom sakta, halvt gömd bakom ett moln som var mycket mindre än han själv. Svansen stack ut på ena sidan och nosen på den andra. ”Jag vill flyga genom den stora ringen”, viskade han till Pigúiça. ”Men alla kommer att titta.”
”Gör det!” sa Pigúiça. Dracao tog ett djupt andetag, bredde ut vingarna och steg uppåt. Alla valparna stannade för att titta. Och då blev hans vingar slappa, han slog en sned kullerbytta och föll, plopp, ner i ett mjukt moln.
Ingen skrattade elakt. Det blev bara ett förvånat ”ooooh”. Men Dracao skämdes så mycket att han kröp ihop och gömde huvudet under vingen. ”Jag duger inte till att flyga när andra ser på”, sa han.
Fofuxo satte sig bredvid honom, och hans ögon, som hade varit gyllene, blev bärnstensfärgade. ”Vet du vem som ramlade första gången han försökte flyga genom ringen?” frågade han.
”Jag!” ropade Tico, taxen, från molnet bredvid. ”Jag fastnade mitt i, med halva mig på ena sidan och halva på den andra!” Och Nina, pudeln, berättade att hon hade glidit baklänges nerför regnbågen. Alla hade en historia om när de ramlat.
Dracao tittade fram under vingen. ”Har alla ramlat?” ”Alla”, sa Pigúiça. ”Och alla försökte igen. Titta bara på mig, inte på dem. Låtsas att det bara är jag som ser.”
Dracao tittade bara på Pigúiça, in i hennes blå ögon som var alldeles lugna och stadiga. Han bredde ut vingarna igen, fuuum, fuuum, steg sakta, utan brådska, och flög rakt genom mitten av den stora ringen utan att nudda någonting.
Valparna hoppade av glädje på molnen. Och Dracao började lysa, alldeles grön och glittrande, för det är det som händer med honom när han är glad.
När natten kom ville ingen gå hem. Valparna lade sig på de mjuka molnen, och Dracao rullade ihop sig mitt ibland dem och lyste svagt, som en liten nattlampa.
Pigúiça kurade ihop sig mot hans varma mage. ”Flyger du igen i morgon?” frågade hon. ”Det gör jag”, sa Dracao och gäspade ut ett litet ångmoln.
Och där uppe på Dogavios himmel somnade de, en efter en, vaggade av det mjuka gröna ljuset från en drake som just hade blivit en liten bit modigare.
