I Dogavios ler molnen nästan alltid. Men den eftermiddagen kom ett grått moln fram vid horisonten, med sammanbiten min, och började säga: GRUUUM.
Det var ett stort ljud som fick marken att skaka lite. Stenarna slutade sjunga. Blommorna slöt sig.
Pigúiça, som lekte vid bäcken, spetsade öronen. ”Vilket oväsen!” sa hon. Och då märkte hon att någon saknades i leken. ”Var är Rex?”
De letade och letade. Fofuxo nosade och pekade mot en hög med jättelika löv. Där inne darrade något grönt, och en lång svans stack ut och vajade.
Pigúiça sköt undan ett löv. Där var Rex, hoprullad som en boll, med de korta armarna över öronen. ”Rex?” ropade hon försiktigt. ”Mår du bra?”
”Jag är inte rädd”, sa Rex med darrig röst. ”Det är bara att... jag är lite rädd. Okej, jag är jätterädd.” GRUUUM! Han hoppade till.
Pigúiça satte sig bredvid honom. Hon sa inte att det inte var någonting. Hon sa bara: ”Jag blev också rädd första gången.” Fofuxo satte sig på andra sidan och bildade en varm vägg av päls.
”Vet du vad jag tror?” sa Pigúiça. ”Jag tror inte att molnet är arg. Jag tror att det är sömnigt. Och när någon är väldigt sömnig, snarkar den.” Rex kikade fram mellan fingrarna. ”Snarkar?” ”Lyssna en gång till.”
GRUUUM, sa molnet. Fofuxo sa ”Hunf” och snarkade tyst tillbaka, på skoj. Rex skrattade. Molnet snarkade igen, och Fofuxo svarade med ännu en snarkning. De snarkade tillsammans, och Rex fnissade till, sedan en gång till.
Då började regnet falla, mjukt: plick, plick, plock. Rex stack ut huvudet ur löven. Det grå molnet drog sig bort långsamt och släpade regnet efter sig som en filt, och till sist gäspade det ett litet gruum, långt borta.
”Det ska gå och sova”, sa Rex. ”Ja”, sa Pigúiça. ”Och du då?” Rex funderade. ”Jag tror att jag också ska det.”
De tre gick tillbaka till Rex håla, och Pigúiça täckte ingången med ett litet tak av löv. Varje gång det kom ett snarkljud från långt borta sa hon: ”Godnatt, moln.” Och Rex svarade tyst: ”Godnatt.”
Snarkningarna blev så avlägsna att man knappt kunde höra dem. Rex hade redan slutit ögonen, med de korta armarna runt en hög löv, som om han kramade själva molnet. Fofuxo somnade strax efter. Pigúiça var sist, och lyssnade på regnet, plick, plick, plick, tills regnet blev till sömn.
