Det var något konstigt i Pigúiças mun. När hon kände efter med tungan gjorde framtanden tick, tick och vickade fram och tillbaka, som en skåpdörr som står på glänt.
”Fofuxo! Min tand sitter lös!” ropade hon och gapade stort så att han skulle se. ”Tänk om den ramlar ut? Tänk om det gör ont? Tänk om jag blir utan tand för alltid?”
Fofuxo kom alldeles nära, tittade noga och log. ”Det är en mjölktand”, förklarade han. ”Den blir lös när en ny, starkare tand är på väg där under för att ta dess plats.”
Pigúiça funderade en stund. En ny tand, som väntade på sin tur där nere? Det lät som en kö. Men hon var fortfarande orolig.
Samma eftermiddag kom Fofuxo bärande på ett jättestort ben, stort som en parkbänk. Pigúiça gapade. Det var det finaste ben hon någonsin sett. Och hon kunde inte bita i det.
”Det är inte rättvist”, klagade hon och satte sig mitt på stigen. ”Med en lös tand får jag bara äta gröt.” Fofuxo släppte benet och lade sig bredvid henne. ”Då äter vi gröt tillsammans i dag.”
Och det gjorde de. Pumpagröt, alldeles ljummen, i var sin skål. Fofuxo gjorde så många mums-miner, som om det var det godaste han ätit, att Pigúiça började skratta.
Hon skrattade så mycket, med munnen vidöppen, att hon plötsligt kände ett litet, litet plopp. Och där, i gröten, låg den vita lilla tanden och tittade på henne.
”Den ramlade ut!” sa hon förvånat. ”Och det gjorde inte ens ont!” Hon kände efter med tungan i hålet. Det var roligt. Det kändes som ett nytt litet fönster i munnen.
Fofuxo berättade att man i Dogavios lämnar sina mjölktänder till blommorna. De gick till rabatten bredvid huset, och Pigúiça lade försiktigt tanden mitt bland prästkragarna.
”Tack för att du tar hand om den”, sa hon. Och den äldsta prästkragen svarade med en liten kronbladsröst: ”Tack för att du kom hit med den. Var rädd om den nya tanden.”
På kvällen i sängen kände Pigúiça fortfarande på det lilla fönstret i munnen. Ibland visslade hon utan att mena det, fiiiu, och fnissade tyst.
Där inne, i tandköttets mörker, väntade den nya tanden på sin tur, utan någon brådska alls. Och Pigúiça hade inte heller bråttom. Hon stängde munnen, stängde ögonen och somnade, och drömde om jättebenet som hon skulle få bita i en dag.
