Tick, tack, tick, tack. Klockan i vardagsrummet gick som en trött snigel den kvällen. Det var julafton i Dogavios, och Pigúiça kunde inte sova.
Hon hade vänt sig åt höger. Vänt sig åt vänster. Räknat till hundra, två gånger. Ingenting hjälpte. De blå ögonen stod öppna som två små månar.
Allt berodde på att jultomten skulle flyga förbi Dogavios just den natten. Och Pigúiça ville så gärna, gärna, gärna få se hans släde.
Hon smög på tå in till Fofuxo. ”Fofuxo, sover du?” Han öppnade ett gyllene öga. ”Nu gör jag inte det”, sa han och gäspade. ”Vad är det, Pigúiça?”
”Julen tar så lång tid”, klagade hon. ”Jag vill att det ska vara i morgon nu.” Fofuxo skrattade tyst. ”I morgon kommer först när man sover. Så fungerar det.”
”Då håller jag mig vaken tills den kommer”, sa Pigúiça. ”Och då får jag se jultomten!” Fofuxo tänkte efter en liten stund. Sedan reste han sig, hämtade den rutiga filten och sa: ”Överenskommet. Men vi ska vänta på rätt sätt.”
De gick bort till fönstret i vardagsrummet. Fofuxo bredde ut filten på golvet, riktigt mjukt, och Pigúiça lade sig bredvid honom. Där ute hade den rosa himlen mörknat till en djup, djup rosa, full av stjärnor.
”Att vänta är också ett uppdrag”, förklarade Fofuxo. ”Först räknar vi stjärnorna som blinkar.” De räknade. Pigúiça kom upp till tolv och tappade räkningen, eftersom hon själv blinkade i takt med dem.
”Sedan lyssnar vi.” De lyssnade. Stenarna i trädgården sjöng ett hmmm, alldeles lågt. Ett leende moln gled förbi, riktigt långsamt, och sa godnatt.
”Och till sist”, sa Fofuxo, ”låter vi väntan bli tung och skön, som en filt.” Pigúiça förstod inte riktigt vad han menade. Men hon lutade huvudet mot hans varma mage, bara för att pröva.
Fofuxos mage gick upp och ner, långsamt. Upp. Ner. Det var som att vänta uppe på en liten våg.
”Fofuxo”, viskade Pigúiça, ”tänk om jultomten kommer när jag har ögonen stängda?” ”Då förstår han att du har väntat länge”, svarade Fofuxo. ”Och då lämnar han presenten med lite extra kärlek.”
Pigúiça log. Det började bli svårt att hålla ögonlocken uppe. Hon tittade på en stjärna. Sedan på en till. Sedan bara på ett litet, suddigt ljus.
Långt borta, riktigt långt borta, klingade något. Ding-dong, ding-dong, små bjällror. Eller var det stenen som sjöng? Pigúiça visste inte längre.
Hon log med slutna ögon, hoprullad i filten, och väntade på julen på det allra skönaste sättet som finns: genom att sova.
