I Dogavios lyssnade nästan ingen på myran. Hon pratade så tyst att rösten lät som kittlingar i luften. Nästan ingen. Blommorna lyssnade.
Den eftermiddagen sprang Pigúiça över ängen när en stor blomma, med ett leende ansikte, ropade: ”Hallå, Pigúiça! Se upp var du går! Det finns någon på vägen.”
Pigúiça stannade med tassen i luften. Hon sänkte nosen mot marken. Och där, mitt på stigen, kom en liten myra som bar en kexsmula tre gånger så stor som hon själv. Hon klättrade upp på en liten sten, gick ner, snubblade, justerade smulan och gick vidare.
”Hej!” sa Pigúiça. Hejet blåste omkull myran, som föll på rumpan. ”Aj, aj!” sa en tunn röst. ”Förlåt!” viskade Pigúiça, nu alldeles tyst.
”Jag heter Zizi”, sa myran och borstade av sig dammet. ”Jag måste bära det här hem innan det blir mörkt. Mitt hem ligger på andra sidan ängen.”
”Jag bär det!” erbjöd Pigúiça. ”Jag tar dig i munnen, så är vi framme på ett ögonblick!” ”Nej tack”, sa Zizi bestämt. ”Om någon tar mig utan att fråga blir jag rädd. Men jag gillade din vilja att hjälpa.”
Pigúiça blinkade. Ingen hade sagt åt henne att det också är ett sätt att hjälpa att fråga först. ”Då kan jag hjälpa på ett annat sätt?” ”Det kan du. Håll utkik efter små stenar och vänta in mitt tempo.”
Att vänta in Zizis tempo gick långsamt, långsamt, långsamt. Pigúiça hade lust att springa, att hoppa, att komma fram snabbt. Men hon blev kvar, bredvid, och då lade hon märke till saker hon aldrig hade sett: en nyckelpiga som sov på ett blad, en droppe som glittrade på ett strå, skuggan av en fågel som flög högt däruppe.
”När man går långsamt”, tänkte hon, ”har de vackra sakerna tid att visa sig.”
När de kom fram till myrstacken kom tiotals myror ut, på rad, för att hjälpa till att bära smulan. En tog tag, en annan sköt på, en tredje sjöng för att hålla takten. Pigúiça hade aldrig sett så många små tillsammans.
”De små är också starka”, sa Zizi. ”Vi är bara inte snabba.” Och kexsmulan försvann in i stacken, buren av en procession av pyttesmå fötter.
Solen stod redan lågt. ”Godnatt, Pigúiça. Kommer du förbi i morgon igen? Men se upp var du går.” ”Det ska jag”, lovade Pigúiça. ”Och jag säger det till Fofuxo också.”
Den kvällen, i sin säng, tänkte Pigúiça på alla små i världen: myrorna, nyckelpigorna, fröna som sov under jorden. De sov också, alldeles stilla.
”Godnatt, Zizi”, viskade hon. Och, alldeles tyst, lika tyst som en myra, somnade hon.
