Pigúiças nya säng var blå som hennes ögon, mjuk som ett moln och hade en kudde formad som ett ben. Det var den finaste sängen i hela Dogavios. Och den stod alltid tom.
För varje kväll, precis vid läggdags, tog Pigúiça sin benkudde och smög iväg till Fofuxos säng. Hon klättrade upp, snurrade tre varv och kröp ihop mot hans mage.
Fofuxo tyckte väldigt mycket om henne. Men Pigúiça sparkade i sömnen. Hon sparkade honom på örat, på nosen och på svansen. En natt drömde hon att hon jagade en fjäril och knuffade ut Fofuxo ur sängen.
”Pigúiça”, sa han nästa morgon, med ena örat vikt åt fel håll. ”Jag tror att det är dags att du provar din egen säng.” ”Men där blir jag ensam”, svarade hon tyst.
Den kvällen gick de ut på ängen vid ljusträdet. Himlen var full av stjärnor. Plötsligt drog ett stjärnfall över himlen, svisch, och lämnade en glittrande strimma efter sig.
”Önska något!” sa Fofuxo. Pigúiça knep ihop ögonen hårt. ”Jag önskar att jag inte känner mig ensam i min säng”, viskade hon.
På vägen hem fick Fofuxo en idé. Han hjälpte Pigúiça att dra den blå sängen fram till fönstret. Därifrån kunde man se hela himlen, och dessutom dörren till hans rum, alldeles på andra sidan.
Sedan hämtade han en liten slät sten från trädgården, en sådan som sjunger tyst, och lade den bredvid benkudden. ”Den sjunger hela natten”, sa han. ”Och om du knackar tre gånger i väggen, så knackar jag tre gånger tillbaka.”
Pigúiça lade sig. Sängen var verkligen mjuk. Stenen nynnade, hmmm, hmmm, alldeles långsamt. Genom fönstret blinkade stjärnorna, och ett leende moln seglade förbi och vinkade hej då.
Ändå ville hon testa. Knack, knack, knack, knackade hon i väggen. Och från andra sidan kom svaret: knack, knack, knack. Pigúiça log i mörkret. Han var där. Alldeles nära. Fast i sin egen säng.
Hon låg och tittade på himlen och väntade på ett nytt stjärnfall. Hon väntade en liten stund. Hon väntade en liten stund till. Ögonlocken blev tyngre och tyngre, och stenen fortsatte att sjunga.
Då märkte hon något: önskningen hade gått i uppfyllelse. Hon låg i sin egen säng och kände sig inte ensam. Hon hade stjärnorna, stenen, fönstret och knack, knack, knack på andra sidan väggen.
Pigúiça kramade benkudden, sträckte ut tassarna utan att sparka någon och gäspade en jättelång gäspning.
Och så sov hon hela natten, varm och gosig, i den blå sängen. På andra sidan väggen sov Fofuxo också, med båda öronen på rätt plats.
