Trici tyckte om att utforska. Den eftermiddagen fick hon syn på en blå fjäril och följde efter. Sedan såg hon en till, och följde efter. När hon tittade sig omkring stod hon i en skog hon aldrig hade sett.
Träden var höga, med tjocka stammar, och alla såg likadana ut. Solen höll redan på att bli orange. Trici vände sig åt höger. Vände sig åt vänster. Hon visste inte längre åt vilket håll hemmet låg.
Hon satte sig. Hjärtat, som var litet, gick tum-tum-tum, väldigt fort. Ett av hennes ögon blev fuktigt.
”Lugn”, sa hon till sig själv. ”Fru Långhals säger alltid: när man är vilse ska man stå still och andas.” Hon tog ett djupt andetag. Andades ut långsamt. Tog ett till. Andades ut. Hjärtat saktade ner.
Då lyssnade hon. Alldeles tyst, från någonstans: hmmm, hmmm. Det var en sten som nynnade.
”Stenarna som sjunger!” kom Trici ihåg. ”De bor nära mitt hem.” Men ljudet kom från flera håll. Vilken väg var den rätta?
Hon gick fram till den första stenen, liten och grå. Stenen sjöng alldeles svagt. ”Hmm.” Hon gick till den andra, lite större. ”Hmmm.” Varje sten sjöng lite högre än den förra.
”Det är ju så!” sa Trici. ”Ju närmare hem, desto starkare sjunger de!” Och hon följde stenarna, en efter en, som man följer fotspår.
För varje steg blev himlen mörkare, och stjärnorna började tändas. Men stenarna blev starkare och musiken tydligare. Det var en vaggvisa, och Trici märkte att hon kunde den utantill.
Hon gick förbi en rabatt med blommor som vände sig mot henne. ”God kväll, Trici”, viskade de. Hon log och gick vidare.
Där framme såg hon ett varmt ljus. Det var fönstret i hennes eget hem. Och i dörren stod Fru Långhals, med halsen utsträckt åt alla håll, och letade.
”Trici!” ropade hon. ”Jag gick vilse, men jag stannade, andades och följde stenarna!” sa Trici och sprang fram. Fru Långhals kramade henne med halsen och lade den ett helt varv runt henne.
”Jag är så stolt över dig”, sa Fru Långhals. ”Att gå vilse händer alla. Det viktiga är att veta vad man ska göra när det händer.”
Den natten sov Trici med fönstret på glänt. Där ute sjöng stenarna vaggvisan, hmmm, hmmm, alldeles tyst, som för att säga: vi är här, vi är här. Och Trici, varm och trygg, somnade.
