Mitt i natten vaknade Pigúiça med ett ryck.
Det var tältnatt på ängen. Hela gänget sov i gräset under stjärnorna. Bolota snarkade tyst, med de stora öronen som täcke. Tico låg hoprullad som en liten bulle. Nina sov med en tass över nosen och viftade med svansen i drömmen. Lägerlyktan hade de släckt för länge sedan, och allt var tyst.
Men Pigúiças hjärta slog fort, dunk dunk dunk. Hon tittade sig omkring, alldeles långsamt, för att vara säker på att hon verkligen var här, på ängen, och inte kvar inne i drömmen.
Hon smög på tassspetsarna bort till Fofuxo och tryckte nosen mot hans öra. ”Fofuxo... är du vaken?”
”Nu är jag det”, sa han och öppnade ena ögat. Hans ögon var gyllene, lugna som alltid. ”Vad är det?”
”Jag hade en läskig dröm. Jag var vilse i en mörk skog. Blommorna svarade inte när jag kom nära. Och jag hittade inte vägen hem.”
Fofuxo skrattade inte och sa inte att det var dumt. Han reste sig sakta och gav henne en riktigt stor kram, en sådan som täcker en helt och hållet. Pigúiça blev kvar därinne, varm och trygg, tills dunk dunk dunk blev långsammare.
”Vet du vad jag gör när jag drömmer något läskigt?” frågade Fofuxo. ”Jag byter slut.”
”Går det att byta?”
”Det går. Blunda och gå tillbaka till skogen i drömmen. Men lyssna nu: en pytteliten blomma vaknar och säger hej. Sedan en till. Och en till. Och de tänds, den ena efter den andra, som en stig av små ljus.”
Pigúiça blundade. Hon kunde se det. Blommorna tändes, en efter en, och gjorde en glittrande stig över skogens mark.
”Och i slutet av stigen”, fortsatte Fofuxo, ”vem är det som väntar där?”
Pigúiça log. ”Du. Och Bolota, och Tico, och Nina. Och alla tältar under stjärnorna.”
”Precis som nu”, sa Fofuxo.
Pigúiça öppnade ögonen och tittade upp. Himlen var full av stjärnor, och alla verkade blinka bara för henne. Hon kurade ihop sig mellan Fofuxos stora tassar, lade huvudet mot hans bröst och lyssnade på hans hjärta, dunk... dunk... dunk..., alldeles långsamt. Och den här gången, när hon somnade, började drömmen redan med det fina slutet.
