Fofuxo är stor, och den som är stor går långsamt.
Den eftermiddagen ville Pigúiça springa ner till bäcken, och det fort. Hon sprang före, sprang tillbaka, sprang runt, runt honom och sprang före igen. Fofuxo kom i sin egen takt, dunk, dunk, och sniffade på blommorna längs vägen.
”Skynda dig, Fofuxo!” sa Pigúiça otåligt. ”Du är så himla långsam! Det är ju inget roligt. Jag leker med Nina i stället, hon är snabb.”
Och så sprang hon iväg, utan att se sig om.
Fofuxo stannade mitt på stigen. Han tittade efter henne tills hon försvann. Sedan satte han sig under ett träd, med öronen alldeles hängande, och sa ingenting.
Pigúiça lekte med Nina vid bäcken. Men leken var inte lika rolig. Det satt en konstig knut i magen som inte ville gå bort. Varje gång hon skrattade drogs knuten åt lite till.
”Du ser ut som någon som har glömt något”, sa Nina.
Pigúiça tänkte efter. Och hon kom ihåg Fofuxos hängande öron. ”Jag sa något dumt”, sa hon. ”Och jag tror att han blev ledsen.”
Hon gick tillbaka längs stigen, sakta. Fofuxo satt fortfarande under trädet. Pigúiça gick fram, tittade ner på sina tassar och sa: ”Fofuxo... förlåt. Jag sa att du var långsam, och det var inte snällt. Jag hade bråttom och var dum.”
Fofuxo tittade på henne. Pigúiça tog ett djupt andetag och fortsatte: ”Och jag har gjort en sång till dig. Får jag sjunga den?” Han nickade.
Så hon sjöng, lite falskt: ”Fofuxo går så sakta, sakta, han är bäst att gå bredvid. Han nosar på varenda blomma och kramas varmt i långa tid.”
Fofuxos ögon fylldes med tårar. Men han log, ett jättestort leende. ”Tack, Pigúiça. Jag förlåter dig. Och det där var den finaste sång jag någonsin har hört.”
Knuten i Pigúiças mage släppte på en gång, precis som när man drar i ett rosettband.
På vägen hem gick hon bredvid honom, i hans takt. Dunk. Dunk. Och hon upptäckte att när man går sakta kan man se blommorna stänga sig för natten, en efter en. När de kom hem lade Pigúiça sig tätt intill Fofuxo och nynnade på sin sång, tystare och tystare, tills sången blev en gäspning. Och gäspningen blev sömn.
