Bzzzz. Ett litet bi surrade förbi fönstret precis när Fofuxo frågade: ”Pigúiça, har du sett mitt favoritben? Det där långa, med den sneda lilla spetsen?”
Pigúiça hade sett det. Faktum var att hon hade tagit benet för att leka, grävt ner det någonstans i trädgården och sedan helt glömt var. Men hon skämdes för att säga det.
Så hon tittade på det lilla biet och sa, jättefort: ”Det var ett bi! Ett bi tog det!”
Fofuxo höjde ett ögonbryn. Ett bi? Som bar på ett ben stort som en rejäl pinne? Men han sa ingenting om det. Han sa bara: ”Oj då. Då letar vi i gläntan.”
De gick genom skogen. Pigúiça var alldeles tyst. Lögnen låg inuti henne och tyngde som en sten i fickan, om valpar nu hade haft fickor.
I gläntan hände något oväntat. Ett bi kom flygande och bar på ett ben! Ett pyttelitet ben, inte större än ett riskorn, men ett ben var det. Fofuxo och Pigúiça gapade.
”Där är tjuven!” sa en valp som stod i närheten. ”Ta biet!” ropade en annan. Och det stackars biet flög förskräckt fram och tillbaka.
Det knöt sig i Pigúiças mage. Det där biet hade inte gjort någonting. Det bar bara hem sitt eget lilla ben. Och nu trodde alla att det var en bentjuv, bara för att hon hade ljugit.
”Sluta!” sa Pigúiça. Alla stannade. Hon tog ett djupt andetag och tittade på Fofuxo. ”Det var inte biet. Det var jag. Jag tog ditt ben, grävde ner det i trädgården och glömde var. Förlåt, Fofuxo.”
Fofuxo sänkte huvudet tills han var i jämnhöjd med henne. ”Tack för att du berättade”, sa han. ”Vet du vad som är lättare att hitta än ett borttappat ben? Ett borttappat ben som man letar efter tillsammans.”
Biet flög ett litet varv över Pigúiça, zzz, som för att säga tack, och surrade sedan iväg med sitt eget lilla ben.
De gick hem och grävde igenom hela trädgården. Blommorna hjälpte till. ”Kallt!” sa en. ”Varmt!” sa en annan. ”Brännhett!” ropade prästkragen i hörnet. Och där låg benet, med sin sneda lilla spets, alldeles jordigt.
Den kvällen kände sig Pigúiça lätt, alldeles lätt. Den osynliga stenen var borta. Hon kröp ihop i sin säng, med nosen som fortfarande luktade trädgårdsjord.
Där ute sov det lilla biet också i sin kupa, med sitt lilla ben bredvid sig. Och Pigúiça slöt ögonen sakta, helt lugn, och sov ända till morgonen.
