Plitt. Plitt. Plitt, plopp.
Det hade regnat ända sedan Pigúiça vaknade. Det regnade på trädgårdslandet, det regnade på taket, det regnade på den röda bollen som glömts kvar på gården. Till och med Dogavios moln, som alltid log, såg ut som om de hade väldigt mycket att göra.
”När slutar det?” frågade Pigúiça med nosen tryckt mot rutan.
”När molnen har vattnat klart”, sa Fofuxo, som låg på mattan.
”Och när har de vattnat klart?”
”När de är klara.”
Pigúiça fnös. Hon gick till dörren. Hon gick tillbaka till fönstret. Hon gick till dörren igen. Hon lade sig på rygg med alla fyra tassarna i luften. ”Jag har så tråkigt. Det finns ingenting att göra när det regnar. Ingenting alls.”
Just då dök en enorm grön skugga upp utanför. Knack, knack, gjorde en jättestor klo på rutan. Det var Dracao, genomblöt från huvud till svans, med vingarna hängande som ett trasigt paraply.
”Förlåt att jag stör”, sa han, alldeles tyst och lite generad. ”Får jag vänta på verandan tills regnet slutar?”
Han var för stor för att komma in. Så Pigúiça och Fofuxo öppnade fönstret, och Dracao lade huvudet på fönsterbrädan och droppade. Pigúiça hämtade sin filt och torkade nosspetsen på honom, för det var den enda delen som fick plats.
”Dracao, kan du någon lek för regniga dagar?” frågade Pigúiça.
Han funderade. ”Droppracet. Alla väljer var sin droppe på rutan. Den som kommer först till botten vinner.”
Pigúiça valde en tjock liten droppe. Fofuxo valde en smal. Dracao valde den allra största. Dropparna rann snett, stannade, slog ihop sig med andra och gled plötsligt iväg. Alla ropade och hejade. Sedan letade de efter figurer i molnen: en kanin, en tårta, en sko. Och Dracao blev så glad att han började lysa, och det grå rummet blev grönt och gyllene.
När regnet till slut upphörde gick Pigúiça ut på gården. Vattenpölarna speglade den rosa himlen, och där uppe log molnen igen, med trötta och nöjda små ansikten. Dracao sa hej då med ett leende och flög hem, droppande av glitter.
På kvällen kom regnet tillbaka, men nu alldeles stilla. Plitt... plitt... plopp... Pigúiça låg i sängen och lyssnade. Det lät som om någon sjöng för henne så att hon skulle somna. Plitt... plitt... Och så somnade hon.
