
Sista eftermiddagen på året går alla i Dogavios över kristallbron. Den ligger mellan två kullar, över en djup dal, och leder till foten av det snöiga berget, där tallarna bär vita hattar.
Bron är bred och trygg, med ett räcke av kristall på båda sidor. Och på den hänger klockor. Många klockor. Men de ringer inte av vinden. Varje klocka ringer bara när någon säger ett riktigt tack.
”Jag har inget att tacka för”, muttrade Pigúiça, stående i början av bron. ”Mitt år var alldagligt. Det hände inget särskilt.”
Fofuxo log och tog det första steget. ”Då går vi långsamt. Kanske kommer du ihåg något litet på vägen.”
Vid första steget tittade Pigúiça ner och såg sjön glittra där nere i dalen. ”Där lärde jag mig flyta”, mindes hon. Och utan att tänka sa hon: ”Tack, sjön.” Dling! En klocka ringde alldeles tyst.
Pigúiça blev lite förvånad, på ett bra sätt. Hon gick en bit till. Hon mindes myran Zizi, så liten och så god vän. ”Tack, Zizi.” Dling, dlong!
Hon mindes dagen då hon ramlade av sparkcykeln. Det hade gjort ont, och hon hade gråtit. Men sedan hade hon lärt sig åka själv. Hon tvekade. Kunde man tacka även för en dålig dag? ”Tack för fallet”, sa hon, halvt skrattande. ”För jag lärde mig något.” Dlang! Den klockan ringde starkare än alla andra.
Nu kunde Pigúiça inte sluta. ”Tack, varma säng. Tack, pumpasoppa. Tack, Bolota, för att jag fick låna filten. Tack, regn, för pölarna.” Klockorna ringde den ena efter den andra, dling, dlong, dlang, och tonerna flög iväg genom luften som små sångfåglar.
Hela dalen fylldes av ljud. På andra sidan bron gick valparna i gänget också över, och deras klockor blandades med hennes, i en sång som ingen tonsättare hade skrivit.
När de kom nära slutet fanns bara en klocka kvar, den största av alla, längst ut på bron, vänd mot det snöiga berget. Pigúiça tittade på den. Sedan tittade hon på Fofuxo, stor och gyllene bredvid henne.
”Tack för att du är här med mig”, sa hon. ”Hela året.” DLOOONG. Den stora klockan ringde så vackert att snön på berget glittrade, och en liten flinga sjönk dansande ner och landade på hennes nos.
”Ser du?” sa Fofuxo. ”Ditt år var inte så alldagligt.” ”Det var fullt”, sa Pigúiça. ”Fullt av små saker.”
På kvällen, redan i sin säng, hörde hon fortfarande klockorna långt borta, allt svagare. Innan hon somnade viskade hon tre tack till: till kudden, till täcket och till natten.
Och inne i hennes bröst ringde, alldeles tyst, en sista liten klocka. Dling.
