Den morgonen vaknade Pigúiça med en idé som var för stor för att rymmas i huvudet. ”I dag ska jag hjälpa till med allt!” förkunnade hon. ”Med allt!”
Fofuxo, som just hade öppnat ett öga, öppnade det andra. ”Med allt?” ”Med allt!” Och så gav hon sig av, med den ringlade svansen guppande, för att leta efter något att göra.
Först blommorna i trädgården. Men Pigúiça tog vattenkannan med sådan fart att allt vattnet kom på en gång. Splash! Tusenskönan fick en dusch uppifrån och ner. ”Brrr”, sa den och skakade kronbladen. ”Tack, men lite i taget, okej?”
Sedan de torra löven på gården. Pigúiça tog kvasten och sopade, sopade, sopade. Hon fick ihop en jättehög. Då kom en liten vind och, fuuu, löven flög tillbaka åt alla håll. En katt på muren och två ekorrar på en gren såg på, och en kanin höll för munnen för att inte skratta.
Pigúiça blev stående med hängande nos och ett löv hängande på örat. Men hon hade fortfarande lunchbordet. Hon bar tallrikarna, en, två, tre... och den fjärde gled ur tassen. Den gick inte sönder, för den var av trä, men den rullade runt hela köket, tjack-tjack-tjack, tills den small i skåpets fot.
Då satte hon sig på dörrtröskeln. ”Att hjälpa till är svårt”, muttrade hon. ”Jag ställer bara till det.”
Fofuxo satte sig bredvid henne, stor och varm. ”Vet du vad som var dagens bästa hjälp?” ”Vilken?” ”Titta där.” I trädgården fnissade tusenskönan, helt blöt och glad.
”Och det finns en hemlighet till”, sa Fofuxo. ”Att hjälpa till är inte att göra allt själv. Det är att göra sin lilla del, tillsammans med de andra. Var och en tar så mycket den orkar.”
Pigúiça funderade. Sedan reste hon sig och hämtade kvasten igen. Den här gången höll Fofuxo i korgen, och hon sopade löven långsamt in i den. Ett löv, sedan en liten hög, sedan en till. Och löven låg stilla den här gången.
Till lunchen bar hon en tallrik i taget, och Fofuxo bar de andra. Bordet var dukat på ett ögonblick, med en blomma i mitten. Det var tusenskönan, som hade bett om att få komma och titta på nära håll.
När solen började sjunka var huset rent och doftade gott. Inte perfekt. Det låg ett envist löv på mattan och en pöl vid trädgården. Men det såg ut som ett hus ser ut när alla har hjälpts åt.
På kvällen kände Pigúiça att tassarna var tunga, magen full av soppa och en skön trötthet, som efter något nyttigt. ”Jag var dagens hjälpreda”, mumlade hon. ”Det var du”, sa Fofuxo.
Hon log, stoppade nosen under svansen och slöt ögonen. Tallrikarna sov i skåpet. Kvasten sov i hörnet. Och Pigúiça sov också, tätt intill dem allihop.
