Hick! Pigúiça spetsade öronen. Hick! Fofuxo tittade sig omkring. Hick! Vem var det som lät så?
Det var Rex. Han hade hicka. Och vilken hicka! Varje hick fick hela hans kropp att hoppa till, svansen att slå i marken, och ett löv att ramla från trädet.
”Hick! Jag... hick... drack bara vatten”, förklarade Rex. ”Hick! Och så kom den... hick... plötsligt.”
”Det fixar vi på nolltid”, sa Fofuxo. ”Jag har en idé!” Han ställde sig på bakbenen, pekade mot himlen och gjorde en enorm grimas, med tungan åt ena hållet och ögonen åt det andra.
Pigúiça skrattade så mycket att hon nästan föll. Rex tittade och började skratta också. Men mitt i skrattet kom en hick! Och skrattet blev fullt av små hickningar: ha-ha-hick-ha-hick.
”Det funkade inte”, sa Fofuxo och gick ner på fyra ben igen. ”Prova att dricka vatten upp och ner!” föreslog Tico, som hade kommit springande. Rex provade. Vattnet hamnade i näsan, och han nös. Atjoo! Hick!
”Håll andan och räkna till tio!” sa Bolota. Rex höll andan. Hans ansikte blev rött, sedan lila, sedan nästan blått. Han kom till åtta och släppte ut allt på en gång. Hiiick!
Trici kom gående och provade också: hon hoppade på ett ben. Sedan på det andra. Sedan gjorde hon en liten dans. Till slut dansade alla runt Rex, som hickade i mitten, hick, hick, hick, i takt med musiken som ingen spelade.
Till sist blev alla trötta och satte sig på marken med tungan ute. Rex hickade fortfarande, men svagare nu. Hick. Hick.
Pigúiça kom på något. ”När jag är väldigt uppjagad säger Fofuxo att jag ska andas långsamt. Kanske funkar det mot hicka också.”
”Vi provar tillsammans”, sa Fofuxo. ”Andas in genom näsan, riktigt långsamt, som om du luktade på en blomma. Nu andas du ut genom munnen, som om du blåste ut ett alldeles litet ljus.”
Rex andades in. Ut. In. Ut. För varje andetag blev kroppen mjukare och lugnare. De andra andades med honom, blomma, ljus, blomma, ljus.
Hick... sa han, alldeles tyst. Han andades igen. Blomma. Ljus. Och väntade. Ingenting. Han väntade lite till. Ingenting. Hickan hade gått sin väg utan ett ljud.
”Den är borta!” viskade Trici. ”Den har gått och lagt sig”, sa Pigúiça och gäspade. Av så mycket lugn andning hade sömnen kommit till alla.
En efter en lade de sig i gräset, med magarna fulla av god luft. Det sista Rex hörde innan han somnade var vännernas andetag, blomma, ljus, blomma, ljus, tills allt blev tyst.
