Pigúiças snuttefilt hade ett namn: Stjärnis. Den var ljusblå, mjuk, full av broderade stjärnor, och redan lite sliten av all kärlek. Den luktade hem och god sömn. Pigúiça hade med sig Stjärnis överallt: i trädgården, till bordet, till och med till badet, där den fick hänga på tvättlinan och vänta.
En morgon, när hon sprang efter en fjäril, trampade hon på filtens hörn och snubblade, plaff, med nosen i gräset. ”Aj!” sa Pigúiça. Och hon tittade på Stjärnis, helt smutsig och utdragen.
Fofuxo, som gick förbi, satte sig bredvid henne. Han hjälpte till att få bort jorden från filten med tassen. ”Pigúiça, har du märkt något?” frågade han. ”Du växer. Dina tassar är längre. Dina öron når högre.”
”Gör jag?” sa hon och tittade på sina egna tassar. ”Men jag vill inte växa bort från Stjärnis.” ”Ingen har sagt bort”, sa Fofuxo. ”Den kan vara nära. Den behöver bara inte följa med överallt. Vad sägs om att ordna ett alldeles särskilt hem åt den?”
De hittade en liten trälåda längst bak i skåpet. Pigúiça klädde lådan med mjuka löv, tvättade filten i bäcken och lät den torka i solen. Sedan vek hon Stjärnis med stor omsorg och lade den därinne.
”Godnatt, Stjärnis”, sa hon. ”Du har tagit hand om mig. Nu får du vila lite.” Hon ställde lådan på hyllan bredvid sängen, varifrån filten kunde se hela rummet.
Men när kvällen kom var det svårare. Pigúiça vände sig åt ena hållet. Åt det andra. Det saknades något mjukt att hålla i. Hon kände ett pirr i magen och ögonen blev fuktiga. ”Fofuxo?” ropade hon tyst.
Fofuxo kom utan ett ljud. Han lade sig bredvid hennes säng, med den gyllene pälsen alldeles nära. Så som ljuset föll in genom fönstret såg hans päls ut att vara full av små stjärnor, en för varje hårstrå.
”Du får hålla i lite om du vill”, sa han. Pigúiça grävde ner nosen i den mjuka pälsen. Den var varm. Den luktade honungskaka och blomsteräng. Hon andades in, andades ut, i samma takt som vännen.
På hyllan stod lådan tyst, på vakt, med Stjärnis därinne som också drömde. Den natten upptäckte Pigúiça något. Tryggheten fanns inte bara i filten. Den fanns i Fofuxos päls, på hyllan, i sängen, i hela huset. Det var något stort, som fick plats överallt.
Hon gäspade. Stjärnorna i pälsen blinkade långsamt, långsamt. Och Pigúiça somnade, med nosen mot vännen och huvudet fullt av himmel.
