Benis var blått, av plysch, med en lapp på örat. Det var inte Pigúiças största leksak, inte heller den finaste. Men det var hennes favorit. Det sov hos henne varje natt och hörde alla hennes hemligheter.
Den eftermiddagen lekte Pigúiça ute på ängen, sprang efter fjärilar, rullade i gräset, och först när det var dags att gå hem märkte hon det: tassen var tom.
”Mitt Benis!” ropade hon. ”Det är borta!” Hakan började darra. Tårarna fyllde de blå ögonen, och Pigúiça grät, sittande mitt på ängen, medan den rosa himlen blev mörk.
Fofuxo kom, satte sig bredvid henne och väntade utan att säga något tills gråten lagt sig. ”Det gör ont, eller hur?” sa han. ”Mycket”, snyftade Pigúiça. ”Det är min vän. Och jag tappade bort den.”
”Det är verkligen sorgligt”, sa Fofuxo. ”Vill du försöka hitta det? Jag kan ett knep.” ”Vilket?” ”Vi andas tre gånger. Sedan minns vi, steg för steg, vart du har gått i dag. Benis måste vara på något av de ställena.”
Pigúiça andades: en, två, tre. Huvudet blev klarare, som vattnet i en bäck efter att gyttjan har sjunkit till botten.
”På morgonen var det med mig i sängen”, sa hon. ”Sedan tog jag det med till skogen... Sedan klättrade jag i trädet... Sedan låg jag nära en jättelik blomma och...” ”Och?” frågade Fofuxo. ”Och jag tittade på bina! Det var där!”
De gick till skogen, mellan tallarna, med solen redan lågt bland bergen. De kom fram till den jättelika blomman.
Och där låg en liten, sorgsen insekt, hoprullad på själva blomman, med något blått som var större än hon själv. ”Mitt Benis!” sa Pigúiça.
Insekten lyfte huvudet. Det var en nyckelpiga, med blanka ögon. Hon hette Lili. ”Jag hittade det”, sa Lili alldeles tyst. ”Jag hittade det på morgonen. Jag ville ta det till ägaren, men det var för tungt, och jag visste inte var hon bodde. Så jag väntade här tills någon skulle komma.”
Pigúiça kände hur bröstet blev varmt. Hon tog Benis försiktigt och kramade det hårt. ”Tack, Lili. Du har tagit hand om det hela dagen.”
”Vill du hälsa på oss i morgon?” bjöd Fofuxo. Nyckelpigan log för första gången. Hon klättrade upp på Fofuxos rygg, och de tre gick hem, tysta, medan de första stjärnorna dök upp.
Den natten sov Pigúiça med Benis i famnen. Hon tänkte att det gör ont i hjärtat att tappa bort något man älskar. Men att andas, minnas och leta lugnt hjälper en att hitta tillbaka.
Benis hade hört alla dagens hemligheter. Och Pigúiça sov.
