Vem var det som grät högst i hela Dogavios den veckan? Det var inte vinden. Det var inte stenarna. Det var Flingo, Pigúiças nya lillebror, som just hade kommit och inte var större än en hoprullad strumpa.
Alla ville titta på Flingo. Bolota kom med en mjuk liten filt. Nina kom med en liten blomma som sjöng vaggvisor. Till och med molnen sänkte sig en bit för att kika in genom fönstret.
Pigúiça satt i ett hörn med armarna i kors. Eller, ja, med tassarna i kors. ”Ingen tittar på mig längre”, muttrade hon. ”Bara på honom. Och han kan ju ingenting. Han bara sover och gråter.”
Fofuxo hörde det men sa ingenting just då. Nästa dag bjöd han med Pigúiça på en promenad till torget i byn, och de tog med sig Flingo, väl inbäddad.
Torget var fullt av valpar. Så fort de fick syn på Fofuxo sprang de fram och klättrade upp på honom, på ryggen, på huvudet och på öronen. Fofuxo satte sig och skrattade och lät valpgänget klättra.
Just då vaknade Flingo och började gråta. Uäääh. Bolota försökte vagga honom. Det hjälpte inte. Nina försökte sjunga. Det hjälpte inte. Och Fofuxo, full av valpar som hängde överallt, kunde inte ens röra sig.
Pigúiça suckade, gick alldeles nära sin bror och gjorde den grimas hon var allra bäst på: tungan åt sidan, ena ögat stängt och öronen bakåt.
Flingo slutade gråta. Han tittade. Han blinkade. Och så kom ett pyttelitet fniss, det allra första fnisset i hela hans liv.
Det blev alldeles tyst på torget. ”Han skrattade åt dig”, sa Fofuxo, långt där nere under valparna. ”Du är den enda som kan få honom att skratta så där.”
Pigúiça kände något varmt i bröstet. Hon gjorde grimasen igen. Flingo skrattade igen. Hon gjorde en ny grimas, med båda öronen framåt. Och han skrattade ännu mer.
”När han blir stor”, sa Pigúiça, ”ska jag lära honom att springa, hoppa i vattenpölar och göra grimaser. Jag är ju storasyster, vet du.” ”Jag vet”, sa Fofuxo. ”Han har tur.”
På kvällen sov Flingo i sin lilla korg bredvid Pigúiças säng. Då och då gav han ifrån sig ett litet ljud, och då sträckte hon ut tassen och rörde vid honom, alldeles lätt.
”Godnatt, Flingo”, viskade Pigúiça. Lillebror suckade. Storasyster suckade också. Och så somnade de båda två, var och en i sin lilla vrå, och andades alldeles långsamt, i samma takt.
