
På den högsta kullen i Dogavios, i ett litet hus med blå fönster, bodde Fru Bris. Hon var en alldeles gammal vinthund med vit päls och mjuka öron, som gick långsamt och log mot alla.
Hennes valpar hade vuxit upp och flyttat långt, långt bort, på andra sidan bergen. Därför skulle Fru Bris vara ensam den julen.
”Ingen borde vara ensam i jul”, sa Pigúiça med rynkad nos. ”Jag ska ge henne en present.” Men när hon öppnade skattlådan hittade hon bara en liten sten, en knapp och en halv kaka. Inget kändes bra nog.
Fofuxo kliade sig bakom örat. ”Vet du, det finns presenter som inte ryms i någon ask.” ”Som vad då?” ”Som en sång.”
Pigúiça spärrade upp sina blå ögon. En sång! Hon älskade att sjunga, även om det blev lite falskt. Ibland ganska mycket.
Så varje kväll gick de två ut på blomsterängen för att öva. Fofuxo satte sig, tittade upp mot himlen och sjöng med öppet bröst. Pigúiça satt bredvid och sjöng med, med nosen mot molnen. Tonerna steg genom luften och blommorna gungade i takt.
Sången var enkel: den handlade om ett litet hus på en kulle, ett tänt fönster och vänner som kommer när det är kallt. Sista delen hittade Pigúiça på själv: ”Och den som bor där uppe är aldrig, aldrig ensam.”
På julafton, när solen stod lågt och vilade mot kullarna, gick de upp till det lilla huset med de blå fönstren. De stannade framför dörren. Pigúiça tog ett djupt andetag. Och så började de.
Vid första tonen rörde sig gardinen. Vid andra öppnades fönstret. Och där stod Fru Bris, med öronen uppåt och ögon som glittrade, fuktiga.
När sången var slut var hon tyst en liten stund. Sedan sa hon med en röst som darrade av glädje: ”Det var så många år sedan någon sjöng för mig.” Och hon öppnade dörren. ”Kom in, kom in. Det finns varm soppa på spisen.”
De tre tillbringade kvällen vid brasan. Fru Bris berättade hur hennes valpar sjöng när de var små, och lärde dem en gammal sång, från före Pigúiças tid. Stenen och knappen från skattlådan blev prydnader i hennes fönster.
På vägen hem var Dogavios himmel full av stjärnor. ”Det var den bästa present jag någonsin gett”, sa Pigúiça. ”Och den behövde inte ens en rosett.”
”Ska vi komma tillbaka på nyårsdagen?” frågade hon. ”Och dagen efter det också”, sa Fofuxo.
Hemma la sig Pigúiça och nynnade Fru Bris gamla sång. Melodin blev långsammare och långsammare, tills den bara var ett sorl. Och sorlet blev sömn.
