Bom! Pigúiça ramlade igen.
Den gröna sparkcykeln hade hjul av slät sten, sådana som sjunger när de rullar: ”ririri”. Den var fin. Och den var svår. Varje gång hon tog sats med en tass och steg upp med de andra rusade sparkcykeln åt ett håll, och hon åt ett annat.
Alla verkade kunna åka. Bolota rullade förbi långsamt, helt balanserad. Tico susade förbi, med öronen i vinden. Nina åkte till och med på en enda tass, bara för att visa.
Pigúiça satte sig i gräset, med en svidande tass, bara ett litet skrapsår. ”Det går inte”, sa hon surt. ”Jag är dålig på det här. Jag ger upp.”
Fofuxo tittade på sparkcykeln, tittade på henne och sa: ”Vill du se något?” Han tog sparkcykeln, som var alldeles för liten för honom, och ställde en tass på den. Pigúiça skrattade. ”Du kommer inte att klara det!”
”Vi får se”, sa han. Han tog sats och gled lite grann. Sedan gled han bakåt, ”uååå!”, och hamnade på rygg mot en trädstam, med alla fyra tassar i luften och förvånad min. Små frön flög åt alla håll.
Pigúiça skrattade med tassen för munnen, och skrattade ännu mer när Fofuxo skrattade med, liggande på rygg. ”Jag ramlar varje dag”, sa han. ”Varje dag?” ”Varje dag. Att falla hör till att lära sig. Knepet är att resa sig en gång mer än man faller.”
Pigúiça reste sig, skakade av sig jorden ur pälsen och tänkte på vad varje fall hade lärt henne. Första gången hade hon lutat sig för mycket åt vänster. Andra gången hade hon böjt tassarna av rädsla. Tredje gången hade hon bara tittat på sina egna fötter.
”Jag måste titta framåt”, sa hon. ”Dit jag vill åka.”
Hon valde en sten långt borta, tog sats, steg upp på sparkcykeln och andades. Sparkcykeln darrade. Hon tittade inte på fötterna. Hon tittade på stenen. Ririri, sjöng hjulen. Ririri, ririri.
Hon gled fram, fem hela steg, och vid det sjätte vacklade sparkcykeln. Men hon hann sätta ner tassen och föll inte! Hon stannade, med uppspärrade ögon och ett hjärta som slog hårt och glatt.
”Fem steg!” ropade hon. ”Jag gjorde fem steg!” ”I morgon, sex”, sa Fofuxo, som fortfarande låg på rygg, med frön på huvudet. ”Och sedan tio. Och sedan räknar du inte längre.”
På kvällen stod sparkcykeln lutad mot väggen, och hjulen sjöng fortfarande tyst, bara ett sömnigt ririri. Pigúiça rullade ihop sig i sängen och drömde att hon gled långsamt, med blicken framåt, utan brådska.
I drömmen ramlade hon inte en enda gång. Och om hon hade ramlat hade det gått bra, för hon skulle ha rest sig igen.
