
”Är det jul nu?” frågade Pigúiça vid frukosten. ”Inte än”, sa Fofuxo.
”Och nu då, är det jul nu?” frågade hon efter badet. ”Inte än.” ”Och nu?” frågade hon vid lunchen, med munnen full av soppa. Fofuxo suckade och log på samma gång, vilket är ganska svårt att göra.
”Det är tjugotre dagar kvar”, förklarade han. Pigúiça försökte räkna till tjugotre på tassarnas tår, men tårna tog slut före dagarna. ”Det är en evighet!” gnällde hon och la sig på golvet som en ledsen matta.
Fofuxo funderade en stund. Sedan sa han: ”Följ med mig.” De gick till trädgården i skogsdungen, där en enorm bok stod, nästan lika stor som en dörr, alltid uppslagen. Dogavios små bin brukade landa i hörnen på den för att sola sig.
Med en kolbit ritade Fofuxo många cirklar på sidorna, den ena bredvid den andra. En cirkel för varje dag som återstod. ”Det här är en väntekalender”, sa han. ”Varje kväll ritar vi något fint från dagen inuti en cirkel. När cirklarna är slut är det jul.”
Den kvällen tänkte Pigúiça och tänkte. På morgonen hade det regnat, och en droppe hade fallit rakt på nospetsen, plipp, så att det kittlade. Då ritade hon en droppe i den första cirkeln.
Nästa dag gled ett leende moln förbi på himlen, format som ett får. Pigúiça skrattade så mycket att hon glömde fråga om det var jul. På kvällen ritade hon ett moln.
Dagen efter klev hon i en lerpöl och lämnade ett spår av tassavtryck genom hela köket. Fofuxo låtsades bli arg, men skrattade med henne till slut. På kvällen ritade hon ett tassavtryck, riktigt noggrant.
En eftermiddag klättrade Pigúiça upp på stenen i trädgården och tittade över boken med stora ögon. ”Fofuxo! Titta hur många cirklar som redan har en teckning!” Fofuxo log, liggande i gräset med ett litet bi som promenerade på hans nos.
”Och den där, den tomma?” pekade hon. ”Den är morgondagens”, sa han. ”Ingen vet än vad som ska bo i den.”
Pigúiça såg på den tomma cirkeln. Det var konstigt: förut hade väntedagarna känts långa och tråkiga. Nu hade varje dag något i sig. ”Blev väntan kortare?” frågade hon. ”Nej”, sa Fofuxo. ”Den blev fullare.”
Den kvällen ritade hon ett litet sovande bi, för hon hade sett ett som tuppluradde inne i en blomma. Sedan gick hon till sin säng med kolsvarta tassar och huvudet fullt av goda frågor.
Vad skulle bo i morgondagens cirkel? En blomma? En ny vän? En snöflinga? Pigúiça gäspade. För att få veta måste hon först sova.
Så blundade hon sina blå ögon, långsamt. Och morgondagen började tyst komma närmare.
