”Bara en bubbla till!” bad Pigúiça för femte gången. Eller kanske sjätte. Hon hade tappat räkningen för länge sedan, och det hade Fofuxo också.
De två hade varit ute på blomsterängen sedan eftermiddagen och blåst såpbubblor. Det blev små bubblor, mellanstora bubblor och en bubbla som var så stor att Nina, pudeln, svor på att hon sett ett moln spegla sig i den.
Men nu höll solen på att gå ner bakom kullen, och i byn tändes fönstren ett efter ett. Det var dags att gå hem.
”Jag är inte ett dugg trött”, sa Pigúiça och gäspade så stort att hon nästan svalde en bubbla. Fofuxo låtsades att han inte såg det.
”Okej”, sa han och satte sig i gräset. ”Men visste du att bubblorna också går och lägger sig?” ”Bubblor sover inte”, svarade hon misstänksamt. ”Jo, det gör de. Titta där borta.”
Pigúiça tittade. Bubblorna som fortfarande svävade sjönk sakta, allt långsammare, tills de landade på blommorna. Och blommorna slöt varsamt sina kronblad runt dem, precis som när man bäddar ner någon under ett täcke.
”Ser du?” viskade Fofuxo. ”De har lekt hela dagen. Nu vilar de, så att de kan bli runda och fina igen i morgon.”
Pigúiça funderade. Hon hade också lekt hela dagen. Tassarna kändes tunga, och svansen orkade knappt vifta längre. ”Men tänk om leken inte blir lika rolig i morgon?” frågade hon.
Fofuxo tog burken med såpvatten och blåste en sista bubbla, alldeles långsamt. ”Nu gör vi en spara-bubbla”, sa han. ”Du berättar för den allt du vill leka i morgon. Så sparar den det åt dig.”
Pigúiça gick fram till bubblan och viskade: ”I morgon vill jag göra en bubbla som är stor som ett hus. Och springa i kapp med Nina. Och hitta stenen som sjunger den allra finaste sången.”
Bubblan glittrade, full av planer, och landade på en prästkrage som försiktigt slöt sig om den. ”Så där”, sa Fofuxo. ”Nu är det sparat. I morgon får du tillbaka alltihop.”
Då lät Pigúiça Fofuxo bära henne hem på ryggen. På vägen försökte hon räkna hur många fönster som lyste i byn. Ett, två, tre... och så tappade hon räkningen igen.
När hon kom fram till sin lilla säng var hon lika mjuk och slö som en bubbla som just landat. Fofuxo bredde filten över henne, och hon drog en alldeles rund suck.
Ute på ängen vajade blommorna sakta och vaktade bubblorna och planerna. Och Pigúiça sov och drömde om i morgon, som skulle komma alldeles snart.
