Det var tre nätter kvar till jul, och Pigúiça hade ett problem stort som ett berg. Hon hade fortfarande ingen present till Fofuxo.
Hon ville ge honom något enormt. Något glittrande. Något som fick Fofuxo att jubla och snurra efter sin egen svans.
Hon gick till gläntan för att fråga gänget om idéer. Bolota skulle ge en kudde med gyllene fransar. Tico skulle ge en ny borste med silverskaft. De pratade fort och glatt, och presenterna lät finare och finare.
Pigúiça tittade på sina egna tassar. Hon hade ingen kudde, ingen borste, inga gyllene fransar. Hon hade bara fyra tassar, tjugo små tår och väldigt mycket vilja.
Så hon gick runt i trädgården och funderade. Framför en rabatt stannade hon, och som det brukar vara i Dogavios vände sig alla blommorna mot henne på samma gång. ”Får jag ta ett kronblad från var och en?” frågade hon. Blommorna vajade ja. Fjärilarna som flög förbi landade på hennes huvud, nyfikna.
Med kronbladen färgade Pigúiça ett stycke vitt band. Hon gnuggade blått, gnuggade gult, gnuggade rosa. Bandet blev randigt, lite kladdigt, med ett grässtrå fastklistrat.
Sedan försökte hon knyta en rosett. Den blev sned. Hon försökte igen. Den blev ännu snedare. Tredje gången knöt hon en knut som liknade ett ben. Den blev också sned, men man kunde se att det var ett ben.
På julaftonen gömde hon presenten bakom ryggen. Hon skämdes. Bredvid kudden med de gyllene fransarna såg hennes rosett, ja, ganska sned ut.
”God jul, Fofuxo”, sa hon och sträckte fram bandet. ”Jag har gjort det själv. Det blev fult.” Fofuxo tittade. Hans ögon blev mörkblå, som de blir när han har något viktigt att säga.
”Pigúiça, det är det vackraste jag någonsin har fått”, sa han. ”Jag känner varje kronblad. Jag känner din tid, din tass, den här benknuten. Ingen marknad i världen säljer det.”
Han lade bandet runt halsen, och det hamnade lite på sned, precis vid hjärtat. ”Nu har jag en present från dig med mig vart jag än går”, sa han.
Och bakom julgranen drog han fram ett litet paket. Det var en slät sten, en sådan som sjunger tyst, målad för hand. På den stod det PIGÚIÇA med blå färg. Men accenten över Ú:et hade lagt sig ner.
Deras skratt blandades med varandra. Stenen sjöng hmmm, hmmm, som om även den var glad.
Den natten sov Pigúiça med stenen under hakan. Fofuxo sov med den sneda rosetten runt halsen. Och båda drömde, var och en, om en present som ingen kan slå in.
