
BANG! Pigúiça hoppade så högt att öronen hamnade i taket. PANG! PANG-PANG-PANG! Och i nästa ögonblick låg hon under köksbordet, hopkurad, med svansen mellan tassarna.
Det var nyårsafton i Dogavios. Nere på byns torg sköt de äldre valparna fyrverkerier för att fira. Fyrverkerierna var vackra, fulla av färg. Men de var högljudda. Mycket högljudda.
Fofuxo böjde sig ner, mycket långsamt, och la sig på golvet utanför bordet. Han drog inte ut Pigúiça. Han låg bara där, alldeles nära. ”Det var läskigt, va?”
”Mina öron gör ont”, kved hon. ”Och min mage hoppar med.” ”Det är normalt”, sa Fofuxo. ”Hundar hör väldigt, väldigt bra. Därför låter det ännu högre för oss. Jag gillar det inte heller.”
Pigúiça kikade fram. ”Inte du heller?” ”Inte jag heller. Men jag har några knep. Vill du lära dig?” Hon nickade, bara med nospetsen.
”Första knepet: skyddade öron.” Fofuxo tog Pigúiças stickade mössa, den blå med tofsen, och satte den försiktigt över hennes öron. Ljudet blev längre bort, dämpat, som om det kom från andra sidan en kudde.
”Andra knepet: ett ljud inuti som är större än ljudet utanför.” Och han började nynna, tyst, hmm, hmm, hmmmm, en riktigt långsam melodi. Pigúiça nynnade med. Det var märkligt: när hon sjöng slutade hjärtat rusa.
”Tredje knepet: vara nära den man älskar.” Pigúiça kröp fram under bordet och kurade ihop sig mot Fofuxos lurviga bröst. Där var det varmt och luktade hemma.
Raketerna fortsatte en stund till. BANG. Hmm, hmm. PANG. Hmm, hmm. Och plötsligt slutade de. Byn blev alldeles tyst. Bara stenarna i trädgården sjöng, riktigt lågt, som alltid.
”Ska vi gå ut?” frågade Fofuxo. De gick ut och satte sig på blomsterängen, nära trädet, och tittade på nyårshimlens klara stjärnor.
Då gled en stor stjärna över himlen, långsamt, med ett prickigt ljusspår efter sig, som när man ritar med krita. Den gjorde inget ljud alls. Inte ett pip.
”Titta!” viskade Pigúiça. ”Ett fyrverkeri som inte säger BANG!” Fofuxo skrattade. ”Det är mitt favoritfyrverkeri. Önska dig något inför det nya året.”
Pigúiça blundade och önskade tyst: att alla som är rädda för höga ljud nästa år ska ha någon alldeles nära som nynnar.
Sedan gick de in igen. Hon la sig i sin säng, fortfarande med mössan på, och nynnade resten av melodin: hmm, hmm, hmmmm. Allt långsammare. Tills hmm blev en gäspning, och gäspningen blev sömn.
