”I dag inte”, sa Nina.
Pigúiça kom redan springande, med öppna tassar, för att ge sin vanliga kram till kompisen pudeln, med päls mjuk som bomull. Hon stannade på halva vägen, med tassarna utsträckta i luften. ”Hur menar du, i dag inte?”
”I dag vill jag inte ha kram”, upprepade Nina, alldeles tyst. ”Jag vill bara vara här en liten stund, ensam, och titta på blommorna.”
Pigúiça förstod ingenting. Kramar var det bästa som fanns. Hur kunde någon inte vilja? Hon kände en liten sorg stiga i magen. ”Tycker du inte om mig längre?” ”Jag tycker jättemycket om dig”, sa Nina. ”Jag vill bara inte i dag.”
Pigúiça hade lust att krama ändå. En snabb kram, tänkte hon, så blir Nina glad. Då kom Fofuxo, satte sig bredvid och sa utan någon tillsägelse: ”Pigúiça, när Nina säger nej är nejet hennes. Hon bestämmer över sin kropp, precis som du bestämmer över din.”
”Men det är en kärlekskram!” ”Även en kärlekskram”, sa han. ”Sättet att visa omtanke kan ändras. Omtanken är densamma.”
Pigúiça funderade. Hon mindes dagen då Tico kittlade henne och hon bad honom sluta, och han slutade genast. Den dagen hade hon känt sig trygg, och till och med mer lekfull efteråt.
Så hon satte sig ett litet stycke från Nina. ”Får jag sitta här, utan att röra dig?” ”Det får du”, sa Nina, och mungipan gick upp lite.
I stället för att krama lyfte Pigúiça tassen och vinkade, riktigt långsamt, som för att säga: ”Jag finns här.” Nina vinkade tillbaka. De skrattade båda två, utan ett ljud.
En stund gick. En fjäril landade på en blomma, flög iväg, kom tillbaka. Vinden strök lätt förbi deras öron. Pigúiça lärde sig att det är ett sätt att visa omtanke att sitta bredvid någon, utan att göra något.
”Pigúiça?” sa Nina. ”Ja?” ”Nu vill jag ha en kram.” ”Får jag verkligen?” ”Det får du.”
Och det blev en mjuk, lång kram, full av päls och skratt. Det var årets bästa kram, för den hade blivit efterfrågad.
På kvällen, i sängen, tänkte Pigúiça att ett nej också är ett sätt att säga hur man känner. Och att när man hör en väns nej blir vänskapen ännu starkare.
Från fönstret vinkade hon en sista gång mot Ninas hus, långt borta. Hon lade huvudet på kudden. Och Pigúiça somnade, med stilla tassar, i frid.
