
En röd remsa. En vit remsa. Pigúiça tittade på de två pappersremsorna med rynkad nos, som på ett pussel.
Det var dagen då granen på kullen skulle pyntas, den som står ensam högst uppe på blomsterängen. Hela gänget hade kommit: Bolota, Tico, Nina. Och Fofuxo hade med sig en idé från en bok.
”Långt härifrån, i ett land som heter Danmark, gör familjerna julhjärtan av papper att hänga i granen”, berättade han. ”De tar två remsor i olika färger och flätar dem i varandra tills det blir ett hjärta.”
”Jag gör det första!” sa Pigúiça. ”Alldeles själv!” Och så började hon. In och ut. In och ut. Men den röda remsan gled iväg. Den vita vek sig åt fel håll. När hon fick ordning på den ena föll den andra isär.
Hon försökte igen. Och igen. Vid fjärde försöket såg hennes hjärta mer ut som en hoptrampad smörgås än som ett hjärta. ”Den här dekorationen är omöjlig!” fnös hon och plumsade ner i gräset.
Fofuxo satte sig framför henne och log. ”I Danmark är det nästan ingen som gör det första hjärtat ensam”, sa han. ”Oftast håller en i, och en annan flätar. Vill du prova så?”
Pigúiça funderade. Hon ville inte erkänna det, men hon var trött på hoptrampade smörgåsar. ”Okej. Du håller i.”
Fofuxo höll de två remsorna med sina stora tassar, riktigt stadigt. Pigúiça flätade långsamt: in, ut, in, ut. Den här gången gled ingenting iväg. Och plötsligt låg det där: ett rutigt hjärta, rött och vitt, med ett litet handtag ovanpå att hänga det i.
”Titta nu”, sa Fofuxo. ”Hälften är röd, hälften är vit. En ensam remsa blir inget hjärta. Men två tillsammans blir det.”
Hela gänget började arbeta i par. Bolota höll åt Tico. Nina flätade med Bolota. Ingen gjorde ett perfekt hjärta, men alla blev fina på sitt sätt, några lite sneda, några runda och knubbiga, ett med en blomma som fastnat av misstag.
De hängde hjärtana på grenarna, ett efter ett. Sedan lindade Fofuxo en ljusslinga runt granen, som rann ner till marken som en liten glittrande bäck.
När solen sjönk hände något som bara händer i Dogavios: stjärnorna kom fram tidigt och landade högst uppe i kronan och ritade stjärnbilder mellan grenarna. Hela granen lyste.
Pigúiça och Fofuxo satt kvar där, mitt emot varandra, och tittade. ”Vårt hjärta är det finaste”, viskade hon. ”Det är det finaste för att vi gjorde det två”, svarade han.
Den natten sov Pigúiça med en liten röd remsa under tassen. Och hon drömde om pappershjärtan som gungade, långsamt, långsamt, i kullens varma vind.
