Till jul fylldes Pigúiças hus av goda dofter: pumpasoppa, pepparkakor och granbarr. Men det året saknades en doft. Doften från mormor och morfars hus.
Pigúiças mormor och morfar bodde på andra sidan den stora floden, många nätters vandring bort. Vägen var alldeles för lång för morfars ben. I år skulle de inte kunna komma.
Pigúiça satt i fönstret med hakan på tassarna. ”De ska fira jul utan mig”, sa hon. ”Och jag utan dem.” Fofuxo satte sig bredvid. Hans ögon blev mörkblå. ”Vet du vad vi kan göra? Skriva ett brev.”
Pigúiça tog ett papper och en penna och funderade. Hon skrev långsamt, med tungan ute: ”Kära mormor och morfar. Jag har ritat en bild av er. Jag åt två pepparkakor, men jag tänkte på er vid den första. Längtan är stor, men min kärlek är större. Kramar från Pigúiça.”
Sedan visade Fofuxo hur man viker. Vik hit, vik dit, och pappret blev en femuddig stjärna med brevet gömt inuti.
”Men hur kommer den fram?” frågade Pigúiça. ”I natt är det någon som reser över hela himlen och bär med sig goda saker”, sa Fofuxo med ett leende. ”Vi lägger stjärnan i fönstret.”
Pigúiça ställde pappersstjärnan på fönsterbrädan, mitt i, tillsammans med en liten lapp: ”Till jultomten, för mormor och morfar, tack.” Sedan gick hon och lade sig.
Hon försökte sova. Vände sig. Vände tillbaka. Huset var så tyst att man hörde den lilla stenen sjunga i hörnet av rummet, hmmm.
Mitt i natten ringde en liten klocka, alldeles tyst. Pling. Pigúiça öppnade ett öga. I fönstret stod en stor röd skugga med en säck på ryggen och ett vitt skägg.
Han tog pappersstjärnan med största försiktighet, som man håller en fjäril. Han läste lappen och tittade på Pigúiça. Han sa ingenting. Han lade bara den vantklädda handen mot bröstet och nickade.
Sedan höll han fingret framför munnen för att be om tystnad, och blinkade. Och försvann med ett alldeles litet pling.
Pigúiça log i mörkret. Långt borta, på andra sidan den stora floden, föreställde hon sig ett fönster som tändes, en mormor som öppnade en pappersstjärna och en morfar som läste långsamt, med glasögonen längst ut på nosen.
Hon tänkte på två leenden, precis lika stora som hennes eget. Det var nästan som att ha dem där, sittande på sängkanten.
Hon drog filten upp till hakan. På himlen utanför lyste en stjärna starkare än de andra, nära månen. Kanske var det bara en stjärna. Kanske var det ett svar.
”God jul, mormor och morfar”, viskade hon. Och somnade, med den lilla stenen sjungande och vissheten om att kärleken reser snabbare än vilken släde som helst.
