Det låg något grönt på Pigúiças tallrik.
Hon lade huvudet på sned åt ena hållet. Sedan åt det andra. Det gröna låg kvar där, alldeles stilla, bredvid soppan. Det såg ut som ett litet träd, med stam och allt.
”Vad är det där?” frågade hon misstänksamt.
”Broccoli”, sa Fofuxo från andra sidan bordet. ”Plockad i trädgårdslandet i dag.”
”Jag tycker inte om det”, sa Pigúiça och knuffade undan tallriken med nosen. ”Det är för grönt. Och det ser ut som om det kittlas i halsen.”
”Har du smakat?” frågade Fofuxo. Och Pigúiça svarade, alldeles bestämt: ”Nej. Men jag tycker inte om det.”
Fofuxo tjatade inte. Han tog bara upp en broccolibit från sin egen tallrik och studerade den, jätteallvarligt, som en forskare med glasögon. ”Vet du vad jag tror? Att det här är ett träd från en myrskog. Titta så stor kronan är. Här uppe får ett helt myrhus plats.”
Pigúiça tittade närmare. Det var sant. Det såg verkligen ut som en pytteliten skog, med små grenar, små blad och allt.
Längst bort vid bordet tog Tico, taxen, en hel broccoli och tuggade. Krasch, krasch, krasch. ”Det låter!” sa han med munnen full. ”Det är som att trampa på torra höstlöv!”
Nu blev Pigúiça nyfiken. Först sniffade hon. Det luktade som gräs efter regn. Sedan petade hon med tassen. Det var lite mjukt upptill och lite hårt nertill. Sedan nuddade hon den med tungspetsen. Ingenting dåligt hände. Tungan satt kvar där den skulle, och svansen också.
Så tog hon, alldeles försiktigt, ett tugg lika litet som en myra. Krasch.
Hon tuggade. Hon tuggade lite till. Hon gjorde en fundersam min, med ena ögat halvstängt och det andra riktat mot taket. Tico och Fofuxo väntade utan att blinka.
”Nå?” frågade Tico.
”Det är... sådär”, sa Pigúiça. Och efter en liten stund: ”Men ljudet är kul. I morgon smakar jag en bit till, okej? En bit lika stor som en nyckelpiga.” Fofuxo viftade på svansen. Sådär var en riktigt fin början.
Senare, med magen varm av soppa, bäddade Pigúiça ner sig i sängen och slöt ögonen. Och hon drömde om en skog av små gröna träd, där myror med hattar promenerade sakta, alldeles sakta, tills alla somnade de också.
