Tjoff! Mitt i gläntan hittade Pigúiça det största ben hon någonsin hade sett. Det var så stort att hon fick gå i sidled för att bära det, precis som en krabba.
”Det är mitt”, meddelade hon, fast ingen hade frågat. ”Bara mitt.” En sten i närheten nynnade på något, men Pigúiça låtsades att hon inte hörde.
Snart kom Fofuxo viftande på svansen. ”Vilket fint ben! Får jag också leka?” Pigúiça kramade benet med alla fyra tassarna. ”Nej. Det är mitt. Jag hittade det först.”
Fofuxo blev inte arg. Han lade sig bara i gräset och tittade på molnen. Ett av dem såg ut som ett ben, och han skrattade för sig själv.
Pigúiça försökte leka med benet. Hon kastade upp det i luften, men det var tungt och landade på hennes huvud. Bonk. Hon försökte gnaga på det, men det var alldeles för stort för hennes lilla mun. Hon försökte springa med det och snubblade.
Hon satte sig, lite sur. Att leka ensam med ett så stort ben var svårare än det såg ut. Och om hon skulle vara ärlig var det ganska tråkigt.
Då tittade hon på benet. Det hade en ände på ena sidan. Och en ände på andra sidan. Två ändar. Hon tittade på Fofuxo. En Fofuxo. Hon tittade på sig själv. En Pigúiça.
”Fofuxo”, ropade hon, alldeles tyst. ”Vill du hålla i andra änden?” Fofuxo spetsade öronen och kom springande.
De bet tag i var sin ände, och dragkampen började. Pigúiça drog åt sitt håll, grrr. Fofuxo drog åt sitt håll, alldeles försiktigt, grrr. Ibland lät han henne vinna, och ibland lät hon honom vinna.
Snart kom Bolota, bassetten med de långa öronen, och Tico, taxen. ”Får jag vara med?” frågade Bolota. Den här gången behövde Pigúiça inte ens tänka. ”Ja! Håll här i mitten!”
Det blev den roligaste eftermiddagen gläntan någonsin hade varit med om. Alla drog, alla skrattade, och ingen visste längre vems benet var. Det tillhörde alla som var med och lekte.
När solen gömde sig bakom bergen lade sig valparna i gräset, en efter en, tätt intill varandra, trötta av allt skrattande.
Pigúiça lade huvudet på benet, som om det vore en kudde. Fofuxo lade sitt huvud på den andra änden. Där låg de och tittade på de första stjärnorna som tändes.
”Leker vi igen i morgon?” frågade hon, med ögonen nästan stängda. ”Det gör vi”, sa Fofuxo. Och Pigúiça somnade precis där hon låg, med ett leende, och huvudet på benet som nu var allas.
