Här i Dogavios, när den rosa himlen sakta blir lila, stänger blommorna sina kronblad och viskar ”godnatt” alldeles tyst. Det var just den stunden Pigúiça tyckte allra minst om.
Hon var en liten huskyvalp med blå ögon, och hon var modig nästan jämt. Hon klättrade upp på höga stenar, hoppade över jättestora vattenpölar och nosade på skalbaggar utan att blinka. Men mörkret... mörkret var något helt annat.
Den kvällen, precis när ljuset i det lilla huset släcktes, såg Pigúiça en lång skugga på väggen. Den hade smala armar med massor av fingrar. ”Fofuxo!” ropade hon. ”Det finns ett monster med jättemånga fingrar här inne!”
Fofuxo dök upp i dörren, stor och sömnig, med den gyllene pälsen alldeles tillknycklad. Han tittade på väggen, tittade på fönstret och log. ”Vill du följa med ut och titta på monstret på nära håll?”
Pigúiça spärrade upp ögonen. Gå ut? I mörkret? Men Fofuxo sträckte fram tassen, och den var varm och mjuk. Hon tog ett djupt andetag och följde med, tätt tryckt intill honom.
Där ute visade sig monstret med alla fingrarna vara en gren från trädet på gården, som vajade i vinden. ”Jaså”, sa Pigúiça. ”Du är bara en gren.” Grenen knarrade, knirr, knarr, som om den ville säga förlåt.
De gick en liten bit till, ända bort till gläntan. Där stannade Pigúiça tvärt. Mitt i mörkret tändes ett litet ljus. Sedan ett till. Sedan tio. Sedan så många att hon inte kunde räkna dem.
”Eldflugor!” viskade Fofuxo. ”De syns bara när det är riktigt mörkt. Om världen var upplyst hela natten skulle vi aldrig få se det här kalaset.”
Pigúiça satte sig i gräset och tittade. Eldflugorna svävade upp och ner och blinkade långsamt, som små stjärnor som hade bestämt sig för att bo närmare marken. Stenarna i gläntan sjöng en låg sång, nästan bara en viskning.
”Så mörkret är inte bara mörkt”, sa hon. ”Det är där de små ljusen leker.” Fofuxo nickade och lade sig bredvid henne.
En eldfluga landade längst ut på Pigúiças nos. Hon blev alldeles vindögd av att titta på den, och de skrattade så tyst att inte ens blommorna vaknade.
När de kom hem låg grenens skugga fortfarande kvar på väggen. Men nu visste Pigúiça vem den var. ”Godnatt, gren”, sa hon. Och där ute fortsatte eldflugorna att blinka.
Hon rullade ihop sig i sin lilla säng, stoppade nosen under den lurviga svansen och gäspade en lång, lång gäspning. Blink, blink, gjorde de små ljusen. Hennes blå ögon blinkade också. En gång. Två gånger. Och sedan förblev de stängda.
Kanske leker det en eldfluga utanför ditt fönster just nu. Låt den lysa, och blunda du också.
