Har du någon gång haft fjärilar i magen? Inte riktiga fjärilar förstås. Utan det där kittlandet inuti som kommer när man ska göra något nytt. Pigúiça vaknade med magen full av dem.
Det var hennes första dag i valpskolan, som låg inne i det högsta biblioteket i Dogavios. Där fanns bokhyllor som gick ända upp till taket och ett runt fönster fullt av små färgade glasbitar.
Fofuxo följde Pigúiça ända fram till dörren. Hon höll sig tätt intill hans tass. ”Tänk om ingen vill leka med mig?” frågade hon. ”Tänk om jag inte kan någonting?”
”I skolan behöver ingen kunna allt”, sa Fofuxo. ”Det är ju därför man går dit, för att lära sig. Och jag kommer och hämtar dig när solen blir orange.”
Därinne, i ett hörn, satt en tax. En lång tax, en väldigt lång tax, som försökte gömma sig bakom en alldeles för liten kudde. Halva han stack ut på ena sidan och andra halvan på den andra. Det var Tico.
”Har du också fjärilar i magen?” frågade Pigúiça. Tico nickade. ”Ungefär tjugo stycken”, sa han. ”Jag har ungefär trettio”, sa hon. Och så skrattade de båda två, och några av fjärilarna flög sin väg.
Sedan kom magister Mustasch in, en schnauzer med runda glasögon och en vit, välkammad mustasch. Han klev upp vid katedern, tog fram en tunn liten pinne och sa: ”God morgon, klassen. I dag är det böckerna som ska välja er.”
Han viftade med pinnen. Då öppnade böckerna sina pärmar som vingar och flög ut ur hyllorna, flapp, flapp, flapp, runt, runt i rummet. Pigúiça och Tico satt och gapade.
En grön bok landade mjukt framför Pigúiça. Den handlade om blommor som svarar när man pratar med dem. En gul bok landade framför Tico. Den handlade om stenar som sjunger.
”Vill du byta med mig sen?” frågade Tico. ”Okej”, sa Pigúiça. Och hon märkte inte ens att det hade blivit alldeles lugnt i magen.
När solen blev orange stod Fofuxo i dörren, precis som han hade lovat. Pigúiça sprang fram till honom och berättade allt på en gång: de flygande böckerna, magisterns mustasch och Tico som var för lång för kudden.
På kvällen i sängen berättade hon fortfarande. Hon berättade långsammare och långsammare. ”Och i morgon... ska Tico ta med... boken om stenarna...”
Fofuxo släckte lampan. Fjärilarna i Pigúiças mage hade alla somnat. Och det gjorde hon också, och drömde om böcker som flög alldeles tyst, flapp... flapp... flapp.
