Den morgonen dök det upp en ny liten hund på ängen.
Det var en collie med lång, mjuk päls, som satt alldeles stilla vid det stora trädet. Hon hette Luna. Hon hade vackra, ljusa ögon, men de kunde inte se. Hon satt med huvudet på sned och lyssnade på allt omkring sig.
Gänget hade samlats för att leka kull: Pigúiça, Fofuxo, en rynkig mops och en valp med spetsiga öron. Tico, taxen, tittade på Luna och viskade: ”Hon kommer inte att kunna leka. Hon ser ju inte oss.”
Pigúiça funderade. Sedan gick hon fram till Luna och frågade: ”Hej. Vad tycker du om att leka?”
Luna lyfte nosen och log. ”Hej, Pigúiça.”
Pigúiça spärrade upp ögonen. ”Hur vet du att det är jag?”
”På din doft, som är gräs och snö. Och på dina steg. Du går och hoppar, tipp, tipp, tipp. Fofuxo går tungt och långsamt, dunk, dunk. Och mopsen andas så här: snörk, snörk.”
Mopsen blev alldeles generad, men skrattade ändå.
”Jag tycker om kurragömma”, sa Luna.
Och så lekte de. Mopsen gömde sig bakom en buske. Luna sniffade och sniffade och hittade honom. Valpen med de spetsiga öronen klättrade upp på en sten. Luna hörde stenen som sjöng tyst under honom och hittade honom också. Pigúiça gömde sig bakom trädet och försökte hålla skrattet inne. Men Luna hörde blomman bredvid säga ”hej” till henne, och hittade henne med.
”Hon är bäst av alla!” sa Tico och gapade.
Då fick Pigúiça en idé. ”Nu leker alla med stängda ögon, precis som Luna!”
Det blev eftermiddagens roligaste omgång. Fofuxo krockade med ett träd, alldeles lätt. Tico fick tag i sin egen svans och trodde att det var mopsen. Och Luna skrattade så mycket att hon fick lägga sig ner i gräset. Alla upptäckte att man med stängda ögon kunde höra massor av saker som ingen hade lagt märke till förut.
När eftermiddagen var slut sa Luna hej då till var och en, med namn, utan att ta fel på en enda.
Den kvällen i sängen blundade Pigúiça och lyssnade, precis som Luna. Vinden mot fönstret. Syrsan där ute. Sina egna andetag, alldeles långsamma. Blunda du också och lyssna. Vad hör du just nu?
