Gänget lekte kurragömma i gläntan, och Rex ville så gärna vara med. ”Jag räknar till tio!” sa Pigúiça, med ögonen tillslutna. ”Ett, två, tre...”
Trici sprang bakom en buske. Tico tryckte in sig i en ihålig stock, men lång som han är stack svansspetsen ut. Bolota la sig bakom en sten och var alldeles tyst.
Rex letade efter en plats. Bakom ett smalt träd? Hans huvud syntes. Bakom en buske? Busken såg ut som en liten hatt på honom. Bakom stenen? Stenen nådde knappt till knät.
”...nio, tio! Nu kommer jag!” Pigúiça öppnade ögonen och hittade Ticos svans på två sekunder. Sedan Bolota, som snarkade. Sedan Trici. Och Rex stod fortfarande mitt i gläntan, på huk, med händerna för ögonen. ”Rex, jag ser dig.”
Rex satte sig på marken med ett dunk. ”Jag är för stor”, sa han. ”För allt. Jag kan inte gömma mig, inte gå genom tunneln, inte gunga på gungbrädan utan att den andre flyger iväg.”
Fofuxo, som hade kommit och hört allt, satte sig bredvid Rex. ”Jag är också ganska stor”, sa han. ”Jag kommer inte in genom Bolotas lilla dörr. Men ibland är det bra att vara stor.” ”Hur då?” frågade Rex.
Just då släppte molnen ett plötsligt regn, plick, plick, plick. Valparna tittade sig omkring. Det fanns inget stort träd i närheten, inget tak, ingenting.
”Rex!” ropade Pigúiça. ”Lägg dig ner!” Rex lade sig på sidan, och hans mage blev ett stort grönt tak. Alla kröp in under, mellan benen och svansen. Det blev torrt, varmt, och det doftade löv.
”Rex”, sa Tico och kikade mellan hans stortår, ”du är det bästa gömstället jag någonsin sett.” ”Inte ens regnet hittar oss här”, sa Bolota.
Rex hade aldrig varit bäst på någonting. Han blev så glad att svansen började vifta av sig själv, från sida till sida.
”Se upp för svansen!” skrattade alla. Och så upptäckte de något mer: när Rex viftade med svansen blev det en mjuk gungning, som en hängmatta. En efter en klättrade valparna upp på den och blev vaggade.
Regnet drog bort. Natten kom. Rex låg kvar, för han ville inte avsluta leken, medan vännerna blev sömniga runt honom.
Pigúiça lutade huvudet mot hans mage, som gick upp och ner. ”Rex”, viskade hon, ”i morgon räknar du till tio, och så gömmer vi oss inuti dig.” Rex log. ”Överenskommet.”
Och med regnet sjungande utanför och vännerna varma under sig slöt Rex ögonen långsamt. Den största i gänget hade hittat sitt eget sätt att leka. Och han var den första som somnade.
