
Den första kylan kom till Dogavios på tysta tassar en sen eftermiddag. Blommorna slöt kronbladen som man knäpper en jacka, och stenarna sjöng lägre för att inte slösa på värmen.
Pigúiça älskade det. Huskyvalpar gillar kyla. Hon sprang över blomsterbädden och blåste ut små ångmoln ur nosen, fuuu, och låtsades vara en drake.
Då såg hon den. På en prästkrage satt en gul fjäril, alldeles stilla, med hopfällda vingar. Pigúiça gick riktigt nära. Fjärilen darrade och darrade, som ett löv i vinden.
”Ska du inte flyga?” frågade Pigúiça. ”Jag kan inte”, svarade fjärilen med tunn röst. ”Mina vingar har blivit iskalla. En fjäril kan bara flyga när den är varm.”
Pigúiça tänkte snabbt. Först ville hon ta med fjärilen hem i en liten burk. Men sedan mindes hon vad Fofuxo alltid sa: trädgårdens djur vill bo i trädgården. Att hjälpa är inte att fånga in.
Så hon la sig försiktigt bredvid prästkragen och blåste, helt lätt, en varm andedräkt ur munnen. Hhhaaa. Fjärilen öppnade vingarna en liten, liten bit.
Sedan gjorde Pigúiça det som alla huskyvalpar kan: hon ringlade in sin yviga svans, tjock som en halsduk, och gjorde en liten vägg runt blomman så att vinden inte kom åt. ”Bättre?” ”Mycket bättre”, sa fjärilen. ”Men natten blir lång.”
Pigúiça såg sig omkring. Där borta stod trädet med spiralstammen, med låga grenar och jättelika blad, breda som paraplyer. Under dem nådde vinden knappt fram.
”Jag känner till en plats”, sa hon. Och hon gick långsamt, riktigt långsamt, med hela prästkragen i munnen, utan att slita av roten: hon grävde runt omkring och bar den lilla blomman med jordklump och allt, med fjärilen kvar ovanpå, stadig som en passagerare.
Under de stora bladen planterade hon prästkragen på nytt, i ett mjukt hörn av mossa, och la torra löv runt omkring. Platsen såg ut som ett litet rum.
Fjärilen kröp ihop. Vingarna slutade darra. ”Tack, Pigúiça”, viskade den. ”I morgon, när solen värmer, kommer jag och önskar dig god morgon.”
Nästa morgon sken solen på de stora bladen, och där var fjärilen, flygande under grenen, och snurrade framför Pigúiças nos. Hon satte sig och log och log, med öronen rakt upp.
På kvällen, hemma, la sig Pigúiça i sin säng och rullade in svansen runt sin egen nos, precis som hon hade gjort för fjärilen. Det blev varmt. Det blev skönt.
Ute under bladen sov någon alldeles liten också i frid. Och när Pigúiça visste det, sov hon ännu lugnare.
