Den morgonen var ängen full av valpar. De sprang, rullade, hoppade, och alla hade halsband med små brickor som klingade.
Mitt bland dem fanns Zeca, en mops som var ny i gänget. Han hade en liten hoptryckt nos, hängande öron och en svans som ringlade sig som ett snigelhus.
Fofuxo var först med att hälsa. ”Hej, jag heter Fofuxo! Vill du leka apport med en pinne?” ”Gärna!” sa Zeca med blixtrande ögon.
Och så sprang de iväg över ängen. De skrattade högt. Den ene tappade pinnen, den andre hämtade den. Sedan bytte de.
Pigúiça blev sittande i ett hörn. Hon tittade på dem. Tittade på marken. Tittade en gång till. Något varmt började stiga i hennes mage. Det var inte ilska. Det var inte sorg. Det var båda två blandat, hårt hoptryckt.
”Fofuxo är MIN bästa vän”, muttrade hon tyst. ”Han tittade inte ens på mig.” Hon vände nosen åt andra hållet, korsade tassarna och satt kvar där, med sammanbiten min.
Men Fofuxo har en mycket bra näsa för sina vänners känslor. När han märkte Pigúiças tystnad avbröt han leken direkt och kom springande. ”Pigúiça, mår du bra?” ”Nej”, sa hon. ”Du leker bara med Zeca.”
Fofuxo satte sig bredvid henne, långsamt. Hans ögon blev mörkblå, vilket hände när han hade något viktigt att säga. ”Vet du hur mitt hjärta ser ut?” frågade han. ”Det har ett rum för varje vän. När Zeca kom öppnades ett nytt rum. Men ingen har gått ut ur något rum, inte du heller.”
Pigúiça tittade på honom. Det varma i magen svalnade en aning. ”Ditt rum är det största av alla”, tillade Fofuxo. ”Det har ett fönster fullt av stjärnor.” Pigúiça skrattade, oavsiktligt, genom nosen.
På andra sidan ängen tittade Zeca på dem, lite vilse, utan att veta vart han skulle gå. Det var första gången han var där. Han kände ingen, bara Fofuxo.
Pigúiça tog ett djupt andetag. Hon reste sig och gick fram till honom. ”Hej. Jag heter Pigúiça. Vill du se något häftigt? I skogen finns det stenar som sjunger.”
”Stenar som sjunger?” sa Zeca med öppen mun. ”Gärna!”
De gick tre tillsammans, sida vid sida. Stenarna sjöng tyst, bara för dem. Och när solen gick ner låg tre trötta valpar och sov mot roten av ett träd, med Zecas snurriga svans alldeles intill Pigúiças mjuka.
