
Poing! Poing! Poing! Den röda bollen studsade så högt att den nästan nuddade skorstenarna.
Det var julmorgon, och det här var Pigúiças julklapp: en röd, glänsande boll som studsade som om den hade fjädrar inuti. Hon sprang med bollen till byns torg, där husen har korsade ben på taket och den stora granen var full av färgglada lampor.
På torget lekte gänget redan. Nina, vit och fluffig som en bomullstuss. Kex, en beagle med långa öron som aldrig satt still. Och Pingo, Fofuxos lille kusin, gyllene som han, fast stor som ett bröd.
”Vilken fin boll!” skällde Kex. ”Kastar du till mig?” Pigúiça kramade bollen med båda tassarna. ”Nej. Den är min. Jag fick den.”
De tre tittade på varandra och gick tillbaka till kurragömma. Pigúiça blev kvar i ett hörn av torget med sin boll. Hon kastade den upp och fångade den. Kastade igen och fångade. Kastade långt, sprang, hämtade, kom tillbaka. Kastade långt, sprang, hämtade, kom tillbaka.
Vid tionde gången hängde tungan ut. Och för att vara ärlig började det bli lite tråkigt. På andra sidan skrattade gänget så mycket att lamporna i granen verkade blinka fortare.
Då smet bollen iväg. Den studsade på en sten, studsade på ett trappsteg och rullade och rullade tills den stannade precis vid Kex tassar.
Pigúiça höll andan. Skulle han ta bollen för sig själv? Kex nosade på bollen, knuffade den försiktigt med nosen och rullade tillbaka den till henne. ”Varsågod. Den ramlade.”
Pigúiça tittade på bollen. Hon tittade på Kex. Hon fick en konstig känsla i magen, som när man förstår att man har haft fel. ”Tack”, sa hon tyst. Sedan tog hon ett djupt andetag. ”Vill ni leka med den? Tillsammans med mig?”
Torget exploderade av glädje. De hittade på bollen-i-luften: ingen fick låta bollen falla i marken. Nina nickade den. Pingo hoppade och missade alltid, men skrattade så högt att alla skrattade med. Kex sprang i sicksack. Och Pigúiça upptäckte att bollen studsade mycket högre när fyra valpar lekte samtidigt.
De lekte tills skorstenarna rökte middag och berget långt bort blev lila. Ingen tog bollen. Den var fortfarande Pigúiças. Men nu var den en boll full av vänner.
På kvällen sov den röda bollen vid fotändan av sängen. Pigúiça tittade på den och log. ”I morgon leker vi igen”, viskade hon. ”Alla tillsammans.”
Sedan rullade hon in svansen, la nosen mot bollen och blundade. Poing, poing, poing, sa bollen i hennes drömmar, allt långsammare.
