Den morgonen såg den rosa himlen över Dogavios annorlunda ut. Den liknade en alltför full kudde som snart skulle släppa ut sina fjädrar.
Pigúiça stack ut nosen genom dörren. Något kallt och lätt landade precis på nosspetsen. Atjoo! Hon nös.
”Fofuxo! Himlen går sönder!” ropade hon. Från höjderna kom vita små bitar, snurrande långsamt, riktigt långsamt, som om de dansade.
Fofuxo gick ut, tittade upp och log. ”Det där är snö, Pigúiça. Molnen släpper ner små mjuka isbitar. Det har aldrig snöat här förut.” ”Går det att äta?” frågade hon. ”Smaka.”
Hon öppnade munnen och lät en flinga falla på tungan. Njam. Borta. Den var kall och smakade ingenting, men det kittlade därinne.
Snart kom hela gänget. Bolota sjönk ner till öronen i en snödriva och hade bara nosen utanför. Tico, lång som han är, lämnade ett spår som såg ut som en ritad orm.
Pigúiça rullade, hoppade och gjorde en snöängel genom att öppna och stänga tassarna. Sedan rullade Fofuxo ihop en stor boll och en liten, och tillsammans byggde de en snövalp med två små stenar till ögon.
”Han behöver ett namn”, sa Pigúiça. ”Flocken!” ropade Tico. Så fick han heta Flocken. Stenarna i ögonen nynnade hmm, hmm, och det lät som att Flocken sjöng också.
Till och med blommorna i Dogavios var annorlunda. I stället för att svara när någon kom nära kurade de ihop sig i snönattlinnen och kikade fram under det vita täcket, som för att säga: ”Nu ska vi snart sova.”
När den orangefärgade solen rörde vid kullarna blev snön blåaktig och alla fick kalla nosar. De gick hem darrande och skrattande.
Pigúiça drack en varm buljong bredvid Fofuxo, med tassarna under en filt. Huset luktade ved och gräslök.
Där ute föll snön vidare utan ett ljud. ”Varför är allt så tyst?” frågade Pigúiça. ”Snön samlar ihop ljuden”, sa Fofuxo. ”Den lägger dem under sitt vita täcke så att vi kan sova.”
Genom fönstret såg Pigúiça Flocken ute i trädgården, med snö på axlarna. Han såg ut att sova stående. Flingorna landade och landade, en efter en, och varje flinga gjorde täcket lite tjockare.
De blå ögonen slöt sig sakta. En flinga. En till. Pigúiça gäspade och lutade huvudet mot Fofuxo. Hela världen var vit, mjuk och tyst. Och hon somnade.
