På stigen i skogen, mellan tjocka stammar och mjuk mossa, fick Pigúiça syn på något runt som glittrade på marken. Det var ett ägg. Ett stort ägg, persikofärgat, med små målade stjärnor på utsidan.
Hon satte sig på huk, nyfiken, och rörde med nosen vid skalet. Det var kallt. Och därinne, alldeles tyst, knackade något. Knack, knack.
”Fofuxo!” ropade hon. ”Här är någon!” Fofuxo kom och lyssnade med örat mot ägget. ”Det stämmer”, sa han. ”Och den fryser. Vi måste värma ägget.”
De bar ägget, riktigt försiktigt, till Fru Långhals hus. Hon tittade, funderade och sa: ”Det måste vara en resande dinosaurie. Han lämnade ägget i boet vid stigen och har inte kommit tillbaka än. Den här bebisen är nästan redo att komma ut.”
Pigúiça byggde ett bo av en filt, en kudde och en hög mjuka löv. Hon lade ägget i mitten och la sig runt det, tätt intill, som en hund som kramar en boll.
Men hon var inte särskilt bra på att ligga still. Fem minuter senare rörde hon sig redan. Tio minuter senare sparkade hon nästan till ägget av misstag. ”Försiktigt!” sa Fofuxo. ”Den som tar hand om någon liten måste vara långsam och mjuk.”
”Långsam och mjuk”, upprepade Pigúiça. Hon andades djupt, slappnade av i tassarna och blev alldeles stilla. Ett moln gled förbi. Ett till. Hon lärde sig att vänta utan brådska.
Fofuxo turades om med henne. Varje timme var det en av dem som vaktade ägget, medan den andra sov en stund. Natten kom, och den sjungande stenen i trädgården började sjunga tyst för ägget, hmmm, hmmm.
Då blev knackningen starkare. Knack, knack, KNACK. Och en liten spricka dök upp i skalet, alldeles liten, med en pytteliten näbb som stack ut.
”Han kommer!” viskade Pigúiça med uppspärrade ögon. Fofuxo kom alldeles nära. De höll båda andan.
Knak. Skalet öppnades som en blomma, och ut kom en dinosaurieunge, persikofärgad och så liten att den fick plats i hennes tass. Den hade stora blanka ögon och en svans som vajade helt okontrollerat.
”Pip”, sa ungen, alldeles tyst. Pigúiça kände hur hjärtat smälte. ”Hej, Pytte”, sa hon. Det var det första namnet som dök upp, och det passade bra.
Pytte darrade. Pigúiça drog honom försiktigt intill magen, där det var varmt, och Fofuxo täckte dem båda med filten. Pytte gäspade en pytteliten gäspning, mer näbb än mun.
”I morgon hjälper Fru Långhals oss att hitta hans familj”, viskade Fofuxo. ”Men i kväll är han hos oss.”
Pigúiça tittade på den lilla varelsen som andades i samma takt som hon själv. För första gången förstod hon att det ibland betyder att ligga alldeles stilla när man tar hand om någon. Och så, alldeles stilla, somnade hon.
